Lite starkare
Ännu en gång bäddar drömmarna tryggt in mig i sin mjuka och varma tillvaro. Jag låter mig som alltid ledas, följer villigt med. Ängen är böljande grön och full av små gula blommor. Jag går barfota. Hennes hand vilar i min och värmen är sådär perfekt. Ni vet precis sådär lagom som den kan vara vissa sommarkvällar. De där som gör att man fullkomligt glömmer höstens stormar och vinterns isiga mörker. Inte för varmt utan som om den fullkomligt gifter sig med min kropp. Det är så den känns, värmen. Ljummen och smekande. Jag känner hennes leende då det strålar emot mig. Jag känner hur det penetrerar varenda del av mig. Hur det letar sig in även till de där mörkaste av rum och lyser upp allt det som alltid varit höljt i ett dunkel av tvivel och osäkerhet. Hennes närvaro gör mig stark. Jag känner mig tydlig. Ren i tanken och klar. Vi säger ingenting. Det är som om ord är överflödiga. När jag vaknar känner jag mig utvilad. Som om mina energilager byggts upp under natten. Fyllts på. Sprängfulla magasin av koncentrerade känslor. Återigen är det hennes ord som ligger bakom. En liten konversation från ett kort samtal på lördagskvällen. Ekot av ett par strofer, några sammansatta ord. Meningar. Jag känner att jag i samtalet själv flöt ut lite. Ibland kan jag inte hålla tillbaka. Jag vill säga så mycket utan att det ska ta så mycket plats. En svår ekvation. Omöjlig. Men jag vaknar i alla fall till en ny dag. En dag lite ljusare än gårdagen. Jag vaknar i alla fall lite starkare än jag var när jag somnade.
Lev och älska!
Daniel