Plötsligt får han ett namn och ett ansikte. En gemensam vän lägger till honom som vän på ett socialt forum. Och med tanke på den nyss avbetade midsommaren i kombination med annat kan jag bara dra en slutsats. Att det är han. Att de de facto firat den där i stugan tillsammans. Tidigare bara tankar, nu bekräftade, Tidigare verk av en alldeles för livlig fantasi, nu ett faktiskt skrivet kapitel i deras berättelse. Deras vackra sommar fortsätter. Genast sköljer mina komplex över mig. Fullständigt och totalt. Snygg och allt det där andra. Allt det som gör mig otillräcklig. Det som gör mig oförmögen att framkalla det han kan. Hans superkraft. Han förefaller dessutom vara yngre och plötsligt känner jag mig åter lastgammal. Det är första och sista gången som jag tittar på hans profil. En aning självdestruktivt, det inser jag, men jag kan inte låta bli. Det är som om något osynligt drar mig dit. Styrd. Jag ser hur de överenstämmer i det han tycker om. Klickar. Nästan som om de vore skurna ur samma stycke. Musiken överrensstämmer nästan perfekt. Det får mig att tänka på Thåströmkonserten förra året och att han kanske redan då fanns i andra änden av ett sms där i den regniga sommarkvällen. Jag tänker på Håkan som aldrig blev av och alla de andra. Band och konserter. Tillfällen och stunder.
Han har varit en konstant i mitt medvetande ända sedan deras resa. Det faktum att han nu förkroppsligas vet jag inte vad jag ska göra av. Hennes och deras framtid. Gemensam. Tillsammans. Men jag försöker bara låta det vara där. Ett faktum i medvetandet. Försöker använda mig av alla de mindfullnes-tekniker jag kan och låta det existera där, Det finns inget annat att göra. Det finns inget annat.