Skam
Det kommer bli en sommar med insikter. Det är uppenbart redan nu. När det går upp för mig att de varit på resa som en familj slår det mig hårt. Hon, han och hennes tjejer. Inte för att det skulle vara konstigt men för att jag inte trodde att de kommit så långt i sin relation. Ett tag får jag svårt att andas. Det känns som om mitt bröst trycks ihop. Två ton. Allt sjunker in. Plötslig information. Jag tänker på allt det jag siade om vid årsskiftet plötslig visar sig bli sanning. Jag försöker se det utifrån mitt eget sinne, mitt eget medvetande. Det kan mycket väl varit så att de varit tillsammans i ett år nu. Jag har ingen aning egentligen när jag tänker efter. Ett år. En gemensam resa i det ljuset är ju ingenting konstigt egentligen, men jag tar det ändå hårt. Det känns i mitt bröst. Djupt och beständigt. Jag ser honom glänsa där. En bekväm kosmopolit. Jag ser hur han för sig enkelt. Alla tar emot. Hans engelska flyter som om det vore det mest naturliga. Jag ser hur de imponeras. Jag ser framtida resor. Hur han tar de med på äventyr. Hur de upptäcker världen. Hur nyfikenheten som väckts ligger i hans närvaro. I hans händer. Där på midsommaraftonen får han mig att känna mig mindre än någonsin. Som om jag försvinner helt. I badrumsspegeln är det plötsligt ingen som tittar tillbaka. Det transparenta jag som tidigare mött mina ögon är plötsligt borta. Jag är ledsnare än någonsin tidigare. Samtidigt känner jag att jag träffar botten där på midsommardagsmorgonen och jag skäms. Skammen är total men samtidigt inser jag att det inte kan bli värre så nu gäller det bara att kämpa sig upp igen. Resa sig. Försöka hitta något i sig själv att tycka om.