En vecka fylld med tankar och bilder. Veckan för en vecka sedan. Ett retrospektiv. Skådespel regisserade av en gränslös fantasi. Öppna brasor och snötäckta berg, sol och kärlek. Jag har tänkt en hel del på dem. Sett dem där i sammanhang för mitt inre. Precis så som jag så ofta gör. Fast under den där veckan med ökad frekvens. Avsnitten har varit fler och tydligare. Nyskrivna. Dess påverkan har varit än mer märkbar. Självanklagelsen som en produkt av allt det där har varit påtaglig och självklar. Väntad. Jag ser tillbaka på ett och ett halvt år. Betraktar mig och känner inte igen mig. Mitt ansikte så ytterst välbekant men fullständigt främmande. Ett beteende som lett till allt det här. Ett jag men ändå inte. Allt som ett resultat av hur jag betett mig. Hur jag jagat bort det värdefulla. Framkallat tystnad och frånvaro. Mitt verk. Min signatur. Så med mars i antågande ser jag mig själv där i backspegeln. Jag ser mig själv och skäms. Skammen ligger tung där som mantel och våren bara en bit bort. Jag skäms i det tilltagande ljuset. Jag skäms alltmedan dagarna blir längre.
Alla hjärtans dag. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den. På vilket sätt den ska hanteras. Tankar på på hur de spenderar den brusar i mig. Kanske firar de den inte, eller så gör de just det. Kanske är det så att de firar den brinnande kärleken just idag. Deras kärlek. Förälskelsen. Kanske sitter de på fly eller i en bil på väg. Skidsemester och sportlov. Kanske tar den sitt avstamp i just den 14 februari. Tankarna är många. Bilderna likaså. Den ena lika verklig som den andra. Så jag tänker. Funderar. Skapar historier där i tanken. Ser dem vara på väg. Förväntningar och leenden. Jag ser allt det där på kvällen. Alla hjärtans dag. Ja, jag vet inte. Inte allas. Jag vet inte vad det är som leder mig fram till stereon. Men för första gången på över ett år letar jag upp Thåström. Jag scrollar genom låtarna och valet faller sig plötsligt självklart. Jag häller upp ett glas vin och skruvar upp. Genom det öppna fönstret klär ”Fan fan fan” gatan nedanför med toner och ord klär den den med sin monokroma känsla. Det kommer ta lång tid innan låtarna spelas igen så jag låter stunden ta över. Jag låter allt vara där i kvällen. Försöker inte tänka på han som är allt jag önskar jag vore. Han som suddar ut mig i spegeln och gör mig transparent. Han som är hennes. Jag ligger där i soffan och försöker bara vara, försöker andas. Ett tag i alla fall. Åtminstone för en stund. Fan fan fan.
Lev och älska!
För en stund
Februarilovet väntar där bortom hörnet. Vecka åtta. Bara ett par sidor bort. Jag ser dem på skidsemester. Alperna. Jag ser sol och snötäckta, mäktiga berg. Leenden, kärlek och skratt. Jag ser honom glänsa där i backen. Imponera. Förälskelse i fonden av ett väldigt landskap. Allt finns redan där i tanken. Plötsligt står jag där blek igen. Återigen. Blir övermannad av komplexen. Hans superkraft. Att göra mig blek och genomskinligt. Göra mig liten bara genom ett gästspel i tanken. Hastiga med tillräckliga bilder. Sekvenser. Så på söndagen befinner jag mig där igen. Orkar inte möta min blick i badrumsspegeln. Bländar av. Kanske hade jag inte ens återspeglats om jag lyft blicken. Det är så det känns i stunder. Just så. En produkt av en tanke. Av hans närvaro i bilder. Februari. Jag släcker ljuset i badrummet och lägger mig i soffan. Försöker hitta en annan väg i medvetandet. Jag tänker på henne och de stunder vi hade. En sol som sakta går ner. Musik som varsamt lyfter. En kall öl i en vacker kväll. Poesin i allt det som är hon. En obestridd skönhet. Det tveklöst vackra. Jag finner plötsligt lite ro där i kvällen. Alltmedan regnet slår mot fönstret hittar jag värmen. Till ljudet av en vind som viner utanför lägrar sig vilan.
Vecka åtta
Det är antagligen en av få konsert jag kommer att se under året. Onsdagkväll i det sena januari. Energin är som alltid välkommen. Energin som genereras där framför scenen. Jag glömmer nuet för en stund. Låter det försvinna. Tar en paus och checkar ut för någon timme eller så. Jag låter musiken ta över. Ljudvågor. Rörelse. Ett annat liv i tanken. Den där sista konserten vi såg tillsammans, bara hon och jag. I samma lokal men i mångt och mycket ett annat liv. Shout out louds. Jag finner lugnet där i onsdagskvällen. Jag minns. Tänker tillbaka och åter tonerna ta över. Sjunger med och skrålar. Hennes vackra toner gifter sig med lugnet närvaron framkallar. Harmoni. Trots att jag vet att stunden är begränsad så finns jag där. Försöker bara ta in känslorna. Ostörda och utan distortion. Allt finns där i den punkt som utgör kvällen. En kort sekvens i livet men värt så mycket. Värt allt.
Lev och älska!