Vecka åtta
Februarilovet väntar där bortom hörnet. Vecka åtta. Bara ett par sidor bort. Jag ser dem på skidsemester. Alperna. Jag ser sol och snötäckta, mäktiga berg. Leenden, kärlek och skratt. Jag ser honom glänsa där i backen. Imponera. Förälskelse i fonden av ett väldigt landskap. Allt finns redan där i tanken. Plötsligt står jag där blek igen. Återigen. Blir övermannad av komplexen. Hans superkraft. Att göra mig blek och genomskinligt. Göra mig liten bara genom ett gästspel i tanken. Hastiga med tillräckliga bilder. Sekvenser. Så på söndagen befinner jag mig där igen. Orkar inte möta min blick i badrumsspegeln. Bländar av. Kanske hade jag inte ens återspeglats om jag lyft blicken. Det är så det känns i stunder. Just så. En produkt av en tanke. Av hans närvaro i bilder. Februari. Jag släcker ljuset i badrummet och lägger mig i soffan. Försöker hitta en annan väg i medvetandet. Jag tänker på henne och de stunder vi hade. En sol som sakta går ner. Musik som varsamt lyfter. En kall öl i en vacker kväll. Poesin i allt det som är hon. En obestridd skönhet. Det tveklöst vackra. Jag finner plötsligt lite ro där i kvällen. Alltmedan regnet slår mot fönstret hittar jag värmen. Till ljudet av en vind som viner utanför lägrar sig vilan.