Nyåret ekar fortfarande. Högt studsar det mellan väggarna. Jag förväntar mig aldrig att hon ska svara när jag skickar hälsningar på högtider. Inte längre. Hoppet och önskan finns alltid men förväntan har sedan länger försvunnit. Det är snarare så att jag blir överraskad när de kommer. De gånger de anländer och balsamerar min själ i värme, så som hennes ord alltid har gjort. Nyåret 2023 kommer det aldrig något svar. Det kommer aldrig något nyårshälsning med önskan om ett gott nytt år. Kanske har hon fullt upp. Kanske glömmer hon det. Kanske är valet medvetet. Jag vet inte. Men att ha fått skriva några ord värmer alltid där i brytpunkten mellan två år. För januari är som alltid mörk. Som alltid startar den tung i mitt medvetande. På kvällen ett par veckor efter det nya årets ankomst tittar jag på hans profil. En första och enda gång. Precis så som jag gjorde med killen från Stockholm som hon förälskade sig för några år sedan. En första, enda och sista gång scrollar jag igenom för att skapa en bild. Varför? Jag vet inte. För att jämföra antar jag. För att se vad det är jag inte har. För att se var jag brister som människa och som man. Han verkar vara full av färger. Extrovert. Själv känner jag mig obekväm så fort jag inte klär mig i svart. En diametral motsats. Han verkar berest och med ett spännande jobb. Reklam. Plötsligt känner jag mig återigen grå och genomskinlig. Kontrasten mot den kommunala tjänsteman som jag är är total. En diametral motsats. Så olika. Väntat men ändå tydligt. Uppenbart. Det är som att vi står på två helt olika sidor av spektrumet. Naturligtvis. Återigen slår det mig att han verkar så mycket äldre än henne. Jag vet inte varför vissa saker sätter sig i minnet men jag kommer ihåg hur hon i samband med att hon fyllde fyrtio i ett inlägg skrev att hon föll för alldeles för unga män. Jag minns hur gammal det då fick mig att känna mig och jag minns killen som väckte hennes åtrå då. Det där sommaräventyret hon sa att hon hade haft. Det slår mig att det måste vara minst femton år mellan honom och den som väcker hennes åtrå idag. Han som 2024 suddar ut mig fullständigt. Jag försöker hitta något i hans ålder som får mig att känna mig bättre men det får rakt motsatt effekt. Plötsligt känner jag avsmak för mina tankar och den småsinthet de för en kort sekund ger uttryck för. Avundsjukans bittra eftersmak. Jag försöker skaka tankarna av mig och plockar istället upp gitarren där på lördagskvällen. För första gången på länge låter jag fingrarna löpa över strängarna. Jag spelar igenom alla de låtar jag skrivit om henne. Och trots att jag inte spelat på länge låter de bättre än någonsin. Det finns något där i smärtan som framkallar känslan. Det där sköra framkallar alltid något som jag inte kan sätta mitt finger på. Det finns något där i den mörkaste januari som skapar kontexten som får låtarna och sången att sitta. Rösten och tonerna gifter sig där i kvällen och jag minns vänskapen. Minns stunderna. Minns den tid som varit. Minns henne där i soffan med leendet som är det vackraste jag någonsin upplevt. En annan värld. En annan tid. En tid långt ifrån januari 2024, där i ekot av ett nyår.
Så var då året slut. Nyårsafton. Det har utan tvekan varit det jobbigaste jag upplevt. Inte ens året då min farmor och min far gick bort kan möta sig med de gångna månaderna. 2023. Så många bilder och så många känslor. Tankar i en strid och oformbar ström. Ett överflöd. Allt kulminerar där på nyårsaftonen. Väntat men trots det omöjligt att förbereda sig på. Omöjligt att i förväg dra upp strategier och handlingsplaner. A recipe for survival. Allt jag kan göra är att möta den. Naken med mina känslor. Jag tänker på hur han fått mig att tycka så dåligt om mig själv. Allt på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare och som jag inte ens trodde var möjligt. Den där känslan av total underlägsenhet. Substanslös och genomskinlig. Jag försöker fly från den tanken. Jag laddar upp med filmerna jag brukar se där på nyårsaftonen. Favoriterna. De hjälper mig att fly en stund. Men när det närmar sig tolvslaget rullar sluttexterna på "Breakfast at Tiffanys" som jag i år valt som den sista. Och just då kommer bilderna. Jag tänker att de firar nyåret hemma hos dem. Kanske en kombinerad inflyttningsfest. Jag ser dem där. Jag ser hur deras kärlek återigen står i centrum. Tydlig och uppenbar. Prisad och briljant. Jag ser hennes vänner och döttrar. Jag ser sammanhanget. Det som nu är komplett och fullständigt. Jag ser allt där i brytpunkten mellan det gamla och nya och skriver några ord. En kort nyårshälsning. Orden får mig alltid att känna värma. Oavsett om det kommer ett svar eller ej så gör det något med mig. Kanske borde jag inte. Kanske borde jag bara lag ner mobilen. Men jag behöver den där värmen en kort stund efter året som gått. Behöver den innerligt. Så jag önskar henne ett Gott Nytt År. Och jag önskar det av hela mitt hjärta. Ärligt och innerligt.