Småfull och rätt lycklig!

Först tvekar jag. En vän meddelar att konserten de varit på är slut och undrar om vi ska ta en öl. Det är en vän som jag det senaste året umgåtts en del med, en ny vän som jag uppskattar väldigt mycket. Men framförallt är det hennes vän. Jag vet att hon också har varit med, och att hon finns där i kvällen inte så långt bort. Jag tvekar för att jag är osäker på om hon verkligen vill ha mig där för en öl i lördagsnatten. Kanske finner hon det obekvämt. Den där känslan jag brottats med hela hösten snurrar i medvetandet. Sedan tänker jag att uppstår bara ett fåtal tillfällen varje år där vi kan ses och att hon nog föredrar att ses sådär, tillsammans med andra, så den initiala tvekan är snart ett minne blott. Bortjagad av alltet. På flykt. På väg dit känner jag hur hjärtat rusar, precis så som det alltid gör. Allt det hon framkallar växer sig starkare för varje steg jag tar. All kraft jag har går åt till att försöka verka normal. Medvetna och djupa andetag som jag följer långt ner i lungorna. Jag vet inte inte vem som är där men vill inte att det ska vara tydligt och självklart. Vill inte att det som råder i mig ska synas. Det  är lättare när det bara är hon och jag, i det sammanhanget är det ventilerat sedan länge. När jag sedan ser henne står där med cykeln brusar det högt  i mitt bröst, just så som det alltid gör. Det där våldsamt vackra. Det blir en härlig timme eller två men alla mentala förberedelser är som alltid totalt bortkastade. Jag känner hur jag svamlar och har svårt att hitta orden. Svårt att verka normal. Känner mig rörig. Det är ett halvår sedan vi senast sågs så det finns så mycket jag vill prata om, så mycket jag vill höra henne berätta om. Men just den ivern gör att jag inte hittar rytmen. Jag känner mig fånig och nervös. Stapplande i samtalet. Samtidigt finns det så mycket av henne i luften, så jag bunkrar det där syret. Fyller mina lager för framtida bruk. Värme i vintern. Tiden flyger iväg och det känns om om de bara har gått ett par sekunder när jag sedan är på väg hem igen. Stegen är lätta och medvetandet blixtrande klart.

Så fort jag tryckt ”skicka” på telefonen så ångrar jag mig. Meddelandet som sådant är inget konstigt, bara ett enkelt tack för kvällen men klockan står på 00:57 och jag inser att det är alldeles för sent för ett meddelande. Jag vet inte vem som finns där bredvid när mitt meddelande ljudligt förkunnas i hennes mobil. Jag har inte reflekterat över klockslaget och mitt agerande ger mig plötslig ångest. Jag har förvisso blivit betydligt bättre på att kontrollera de där impulserna det senaste året men ibland slinker något genom mitt mentala nät. Undantaget som bekräftar regeln. Jag funderar mycket på det hela söndagen. Tankar som genererar ånger och som gör att jag blir irriterad på mig själv. ”Normal”!? Jo, som alltid misslyckas jag med att bete mig just så. Trots alla djupa andetag och ett försök till ett neutralt ”mindset” så lyckas jag inte hålla lugnet där i lördagsnatten. Precis som så många gånger förut. Hennes påverkan. Men lite bättre har jag nog blivit på det ändå, på det där "normala". Lite.

Lev och älska!

Daniel