Bakom skynket
Förra året trodde jag inte att det skulle bli en till jul med min farmor. Men hon sitter ändå där på kvällen, där på andra sidan bordet. Liten, trött och förvirrad men ändå där på julaftonen. Jag tycker det är fint trots att det är en sorglig skara. Min farbror jag gjort vad han kan för att göra det till en vanlig jul och jag har hjälp till så gott jag kunnat, men det finns där ändå hela tiden. Bakom försöken. Bakom viljan att för en kväll kunna bortse från det. Bakom skynket. Jag märker min farbrors irritation när min far eller farmor upprepar något de sagt för en kort stund sedan, eller när de börjar äta trots att vi knappt hunnit sätta sig vid bordet. Han säger inget, men jag märker det. Jag gissar att det är likadant varje dag. Vid något tillfälle kan han inte dölja det och min far ber om ursäkt får något han gjort. Nästan skamset. Senare på kvällen är det bara jag och min farbror som är vakna. Vi pratar om förr. Minnen. Det känns som han kan andas ett tag. Som att det ger honom en stund normalitet. En helande kortvarig glömska. Som alltid är det lite av en befrielsen när jag till sist sitter på bussen hem igen. Och som alltid är det en skamfylld känsla. Jag har alltid svårt att hitta någon riktning i jul- och nyårshelgen. Svårt att fokusera, som om världen runt omkring mig befinner sig i ständig oskärpa. Men där på bussen på julaftonskvällen är ändå riktningen hemåt igen och trots allt finns något fint där i kärnan av att jag fått fira ännu en jul med min farmor.