När jag öppnar dörren får att lämna jobb på torsdagseftermiddagen så är det för sista gången. Det hela känns märkligt. Jag har tänkt mycket på de människor som man troligtvis aldrig kommer att se igen. De som man utbytt några ord med vid kaffeautomaten varje morgon, de som man hälsat på i trappan. En naturlig del av vardagen. Jag tänker på tårarna som varit så nära när jag sagt adjö till arbetskamrater. Tårar som legat där i bakgrunden hela dagen, ja hela veckan. Separationsångest färgad av min trygghetsnarkomani. Jag har försökt att se det som om jag ska gå på semester. Försökt hitta den känslan. Men när jag stängde ner datorn någon minut tidigare så var det för sista gången. Det är mitt JAG fullkomligt medveten om. Jag saknar ner för att höra dörren stängas där bakom mig men jag tittar inte tillbaka. Jag tittar in i det som en gång var hennes kontor. Jag ser hur hon ler mot mig när jag vid lunchtid tar min sedvanliga promenad. Det är många år sedan nu men det är den den sista bild jag vill ha på näthinnan från det hus som varit min arbetsplats i nästan tolv och ett halvt år. När jag gått förbi hennes rum väljer jag att inte slänga någon blick på huset igen. Det är den där sista bilden som jag vill bära med mig. Det är den jag vill ha kvar. Resten låter jag stå där. Tegelsten för tegelsten. Fönster för fönster. Det lämnar jag kvar.
De senaste veckorna har jag i stunder övermannats av ånger. Ånger kring mitt nya jobb och att jag ska lämna mitt gamla. Ånger för beslutet jag tog att lämna ett jobb som jag haft i drygt tolv år. Antagligen är det en helt normal reaktion men det är många känslor. Fullproppat. Det är många tankar som far genom mitt huvud. Funderingar i överflöd. Farhågor. ”Man vet vad man har men aldrig vad man får”, slitet men passande. För trots att jag i stunder gnällt och varit irriterad på det jobb som jag haft så har det ändå alltid varit en fast punkt. Min enda. När allt annat är en röra så har det ändå funnits där. Bekant. Där har jag varit någon. En roll med självförtroende. Så jag har tänkt mycket på hur det kommer blir när den stadgan plötsligt inte finns där. När tryggheten jag ändå känt där plötsligt rycks bort och ersätts av något annat. Något som i skrivande stund saknar form. Vad kommer det att göra med mig och mina tankar? Jag har försökt att bara låta det vara, men det har varit svårt när faktumet ryckt allt närmare. När jag snart ska slänga mig handlöst ut i det okända känns allt påtaglig. Övermannande. Plötsligt har den händelse som legat där i framtiden antagit konturer och blivit en gestalt. Stor och hotfull. Utanför fönstret har sommaren kommit och semestern som väntar där några veckor fram har sällan varit mer välkommen. En paus. Vila.
Överflöd
När hon dyker upp i medvetande är det som tiden stannar. Som om bruset med en gång tystnar. Bilden av henne i sin gula topp i en stilla kvällssol svävar plötsligt där framför mig, i sinnet. På ett slag färgas den mulna lördagens morgonhimmel av kvällssolen som återspeglas där i sinnebilden. Den som regerade då. Just den kvällen för ett par veckor sedan. Jag tänker på hur gärna jag ville berätta för henne hur vacker hon var där hon satt på andra sidan bordet, men hur jag la band på mig. Gömde orden i det tysta. Allt det som sades i tanken lät jag vara dolt. Bäst så. Leendet som alltid slår omkull mig greppade mig med samma kraft som alltid. Allt framkallar värme. En känsla omöjlig att med ord och bokstäver ge form. Snarare en kraft. Ett väsen. Även såhär ett par veckor senare framkallar det välmående, det där mötet. Kvällen och närvaron. Jag häller upp kaffet och blickar ut genom köksfönstret men ögonen söker inget. De letar inte. Det är i tanken jag finner fokus så jag vilar där ett tag. Kraften generar värme och jag omsluts. Jag berusas av det väsen som är omöjligt att ge form.
Lev och älska!
Daniel