Det lämnar jag kvar
När jag öppnar dörren får att lämna jobb på torsdagseftermiddagen så är det för sista gången. Det hela känns märkligt. Jag har tänkt mycket på de människor som man troligtvis aldrig kommer att se igen. De som man utbytt några ord med vid kaffeautomaten varje morgon, de som man hälsat på i trappan. En naturlig del av vardagen. Jag tänker på tårarna som varit så nära när jag sagt adjö till arbetskamrater. Tårar som legat där i bakgrunden hela dagen, ja hela veckan. Separationsångest färgad av min trygghetsnarkomani. Jag har försökt att se det som om jag ska gå på semester. Försökt hitta den känslan. Men när jag stängde ner datorn någon minut tidigare så var det för sista gången. Det är mitt JAG fullkomligt medveten om. Jag saknar ner för att höra dörren stängas där bakom mig men jag tittar inte tillbaka. Jag tittar in i det som en gång var hennes kontor. Jag ser hur hon ler mot mig när jag vid lunchtid tar min sedvanliga promenad. Det är många år sedan nu men det är den den sista bild jag vill ha på näthinnan från det hus som varit min arbetsplats i nästan tolv och ett halvt år. När jag gått förbi hennes rum väljer jag att inte slänga någon blick på huset igen. Det är den där sista bilden som jag vill bära med mig. Det är den jag vill ha kvar. Resten låter jag stå där. Tegelsten för tegelsten. Fönster för fönster. Det lämnar jag kvar.