0 Läs mer >>

Vällusten infinner sig per automatik. Energin. Såsom den alltid gör och såsom jag vet att den gör. Ändå överrumplas jag varje gång av effekten. Den som hon har på mig. Det som framkallas i mig bara genom närvaron. Det är ett spontant konsertbesök en onsdag som vi bestämt kvällen innan. Det är ett tillfälle där jag för stunden glömmer allt annat. Jobbet finns inte i mitt medvetande. Tankarna känns rena. Klara. Banden på scen förmedlar kraft och jag rycks med. Det är våldsamt bra. Trots att vi båda har fullt fokus på musiken som strömmar till oss bara några meter bort så kan jag ändå känna hennes närvaro där bredvid mig. Ett osynligt skimmer. En vibration. Vågor i luft i en klassisk lokal. Plötsligt skrattar jag till inombords när jag tänker på något hon skrivit tidigare. Att hon kom direkt från jobb och inte kände sig fräsch. När hon står där bredvid så kan jag inte ens i fantasin framkalla något mer behagligt, något vackrare än just henne där, direkt från jobb. Så jag passar på och låter mig själv befinna mig där i stunden. Inga tankar på morgondagen. Inget fokus på mina brister och tillkortakommanden. Inga jämförelser med andra. Allt håller i sig när jag går hem genom stan. Ett Malmö i tidig höst. Och allt håller i sig när kommit hem och till sist släcker ljuset och somnar ifrån onsdagen. Så jag tar varsamt med mig det till drömmen. En dröm där bland toner, vibrationer och ett osynligt skimmer. Bara där

 

Lev och älska!

Daniel

Såsom den alltid gör

0 Läs mer >>

Det där med att möta sina demoner. Ja, definitionen på demoner varierar naturligtvis. Stora och små men ändå. De senaste veckorna har jag publicerat versioner på låtar jag gjort där jag själv sjunger. Inte utan obehag. Det skaver i mig när jag gör det. Jag lägger ut ytterligare en på söndagen och det känns fortfarande svårt men jag gör det. Men egentligen är det en annan demon som jag hanterar på kvällen. Ett annat spöke jag möter. Face to face. Hanterar. Jag har inte klarat av att sätta på den där livespelningen av Håkan på Ullevi tidigare. Den har betraktat mig på distans från Spotify ett tag nu men på avstånd. Trygg distans. Rädslan för att den ska framkalla allt det där jag tänker på i sammanhanget har varit för stor. För skrämmande. Mindervärdeskomplexen som rider mig när jag tänker på den hon var där med. Den unge mannen och bilderna i mina tankar. De där som framkallat känslan av genomskinlighet och litenhet. Allt det där har varit för stort, för monumentalt. Men på söndagskvällen häller jag upp ett glas vin och sätter på Håkan Boma Ye!, som för att hålla den där andra ångesten som ytterligare en arbetsvecka framkallar stången. Och jag hanterar det väl, förvånansvärt väl. Naturligtvis är det väldigt bra och han dyker aldrig på allvar upp där i tanken, Den där bilden av dem tätt tillsammans, hur de delar den där unika upplevelsen, ja den slår aldrig riktigt rot. Jag ser honom aldrig utan jag följer istället med. Skruvar upp stereon. Låter toner och rytmer fylla lägenheten. Flyter med. Omfamnas. Det är konstigt nog en bra söndag. Varm. Uppfylld.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Demoner

0 Läs mer >>

Jag skäms över känslan att jag finner lördagen bortkastad då den dränerat mig på energi istället för att har fyllt på mina lager såsom helgerna brukar göra. Den regenerering som jag finner så viktigt sedan jag börjat på det nya jobbet. Denna helg blir det dock annorlunda. Jag har åkt ut till min far för att fira hans födelsedag. Senast jag var där var i maj så det finns en känsla av skam även i det att jag inte hälsar på dem oftare. ”Bortkastad” är väl egentligen fel ord utan det är väl så att jag hellre gjort något annat. Vad som helst. Det är i det självfokus som jag skäms inför mig själv. Min far är som han brukar. Så som han är idag.Tyst och när han väl säger något så säger han det flera gånger. Min farbror och jag spelar med, som om det är första gången på kvällen han berättar just den historien. Om och om igen. Som om nålen har fastnat på ett spår. Ett av de få han kan. Kanske har han blivit ännu mindre sedan jag såg honom senast. Tunnare. Jag vet inte. Han skakar när han reser sig upp för att sedan med rollatorns hjälp tar sig ut på toaletten. Men den stora förändringen finns hos min farmor. Det är som om hjärnan väljer fel ord när hon vill ha sagt något. Meningarna som kommer ur hennes mun är ofta obegripliga så vi får gissa vad det är som hon egentligen vill ha sagt. Någonstans därinne tror jag att hon kanske är medveten om det då jag ser en irritation i hennes ögon när hon inte kan uttrycka sig. Kanske en synvilla. Min farbror är van vid det men jag finner det sorgligt, som om demensen har vunnit. Som den ju alltid gör. Inte oväntat men jag känner mig ändå inte förberedd trots att min farbror berättat. Upplevelsen ligger kvar på söndagen och jag känner mig trött. Känslorna smälter ihop med tankarna kring en stundande arbetsvecka. Utmattning. Så jag sätter på mig hörlurarna och blundar en stund. Flyter bort och regenererar.

 

Daniel

 

Regenerera

0 Läs mer >>

Som vågor sköljer de över mig

återkommande

varma och rogivande

men också våldsamma och fyllda med besvärjelser

Känslorna

de konsekventa

Det ständiga högvattnet

Kristallklart

Bräckt

Sött och salt

Håller andan i stunder

Tvunget

I andra andas jag djupt

Drar lungorna fulla

Bristningsgräns

Medvetet plågar jag mig själv

Medvetet njuter jag

Allt på en gång

Jag tvättas ren

Tvagas

Där i ljuset av henne

Just där är allt så självklart

Så självklar

0 Läs mer >>
 
 
 
"When tired eyes are met by morning light" - Live at Grynboden 171007
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

When tired eyes are m...

0 Läs mer >>

När jag på fredagen går över bron och lämnar den nya för det gamla så är det som om jag återigen möts av något välkomnande. Kanalen som en gräns mellan två zoner. Jag lämnar vakuum mot syre. Sedan det för några dagar sedan damp ner ett erbjudande om en billig flygbiljett till Prag har jag funderat på om jag ska återvända dit i december. Om jag ska ta den där välbehövliga pausen återigen i Prag. Att funderingen letat sig in i mina drömmar förvånar mig inte. Natten tidigare har jag drömt om det och det är just bilderna från den som frälser mig när jag går över bron för att möta helgen. Vackra bilder. Det är inte bara staden som blixtrar med sin skönhet utan hon finns också där. Där i drömmen. Hennes närvaro förvånar mig inte heller. Bilderna är skarpa och fokuserade. Tydliga. Som om jag kan känna allt. Värmen som sprider sig i min kropp är välbekant. Det är en kall decemberdag. Snön faller sakta. Hon ler. Vi värmer oss med glögg från en liten servering lokaliserat invid, ja nästan i en av broarna över floden. Ett ställe jag hittade förra gången jag var där. Moldau flyter där stilla bredvid. Elbes lillasyster. Jag förnimmer med lätthet doften av drycken och den skiva apelsin som guppar på dess yta. Jag kan tydligt se ångan från hennes pappmugg när hon lyfter den mot sin mun, tydligt se varenda linje som målar konturerna av hennes läppar. Hon tar en klunk och sedan säger hon något och jag skrattar. Det är en himmelsk kontext och jag ser den så glasklart trots att det bara är en kort sekvens av ett skådespel som fyllt mig natten tidigare. Trots att det bara är en kort film rymmer den ändå så mycket. Varenda ruta högupplöst och krispig. Jag tar ett djupt andetag och låter den fylla mig. Låter den leda mig in i helgen. Allt i en kontext av syre, skönhet och värme.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Elbes lillasyster

0 Läs mer >>
 
 
 
"Kom med mig" - Thåström
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kom med mig