Demoner
Det där med att möta sina demoner. Ja, definitionen på demoner varierar naturligtvis. Stora och små men ändå. De senaste veckorna har jag publicerat versioner på låtar jag gjort där jag själv sjunger. Inte utan obehag. Det skaver i mig när jag gör det. Jag lägger ut ytterligare en på söndagen och det känns fortfarande svårt men jag gör det. Men egentligen är det en annan demon som jag hanterar på kvällen. Ett annat spöke jag möter. Face to face. Hanterar. Jag har inte klarat av att sätta på den där livespelningen av Håkan på Ullevi tidigare. Den har betraktat mig på distans från Spotify ett tag nu men på avstånd. Trygg distans. Rädslan för att den ska framkalla allt det där jag tänker på i sammanhanget har varit för stor. För skrämmande. Mindervärdeskomplexen som rider mig när jag tänker på den hon var där med. Den unge mannen och bilderna i mina tankar. De där som framkallat känslan av genomskinlighet och litenhet. Allt det där har varit för stort, för monumentalt. Men på söndagskvällen häller jag upp ett glas vin och sätter på Håkan Boma Ye!, som för att hålla den där andra ångesten som ytterligare en arbetsvecka framkallar stången. Och jag hanterar det väl, förvånansvärt väl. Naturligtvis är det väldigt bra och han dyker aldrig på allvar upp där i tanken, Den där bilden av dem tätt tillsammans, hur de delar den där unika upplevelsen, ja den slår aldrig riktigt rot. Jag ser honom aldrig utan jag följer istället med. Skruvar upp stereon. Låter toner och rytmer fylla lägenheten. Flyter med. Omfamnas. Det är konstigt nog en bra söndag. Varm. Uppfylld.
Lev och älska!
Daniel