Småfull och rätt lycklig!

Alla känner vi oss ibland besvikna. En besvikelse på livet, personer eller situationer. Uppgivna. Jag tror att vi alla vid tillfällen har känt ett visst mått av misslyckande. Det där obehagliga stinget som plötsligt gör sig påmint när det inte känns som om man är tillräcklig. För liten. För svar. För obetydlig. Jag tror alla vi har varit där någon gång. På hastiga besök. Jag var där förra helgen. När jag känner så brukar jag skriva. På något sätt ger det mig ett utlopp. En ventil. Jag skrev några ord och la ut dem här men tog ganska fort bort dem igen. Det slog mig att detta inte är rätt plats. Det är inte syftet med denna sida. Men det ger mig alltid ett visst lugn att få ner det på papper. Jag återtar därigenom makten över det hela igen. Jag sitter i parken och funderar på det hela. Solen speglar sig i kanalvattnet och det är första gången i år. Första gången jag tagit min strandstol och min bok och begett mig hit. ”Premiär” är ett ord som hastigt formar sig i mitt huvud. När jag kom var jag nästan ensam men fler ansluter ganska snabbt. Alla med samma tanke som jag. Att ta till vara på den där ”första” solen. Den mest speciella av alla. Efterlängtad och hastig. En bit från mig på min vänstra sida ser jag ett ungt par med en liten pojke. Han jagar kråkorna på den ännu slumrande gräsmattan. Knappt grön. Han skrattar. Omedveten om att han aldrig kommer att fånga någon fortsätter han med oförminskad energi. Hans korta ben springer så fort han bara kan. Det gör honom inget att han inte får tag i någon. Jag ler för mig själv. En bit från mig på min högra sida ligger en ung tjej med en bok uppslagen på filten hon lagt ut. Hon bryr sig inte så mycket om den utan ligger där halvslumrandes med slutna ögon. Fyller på skafferiet med den där solen. Energin. Bortom henne huserar en möhippa som verkar oerhört lugn och jag funderar hastigt på om det kanske istället är vårmötet för avdelningen Unga IOGT-NTO:are, men faller ganska fort tillbaka i tanken att det är en möhippa då jag ser att en av dem har ett stort diadem av plast på sig. Någonstans tror jag mig dessutom hastigt få se en skymt av en flaska champagne. En kort stund fastnar jag i den ganska menlösa tankenöten om vad som är skillnaden mellan ett diadem och en tiara men ganska fort kommer det där med ”energi” tillbaka. Känner vi alla inte någon med den där speciella förmågan? Förmågan att ge energi. Det är inte ofta dessa människor korsar vår väg och vissa får kanske aldrig stifta bekantskap med dem. Människor som den som faktiskt ligger bakom titeln på sidan ni hamnat på och på det sätt egentligen ligger bakom orden ni läser. Orden jag skriver. De har en unik förmåga att bara genom sin existens få en att må bra. De vet inte ens om hur ovanlig dess förmåga är. Vad den lyckas med. Människor som aldrig gör oss besvikna. Jag undrar om vi inte tar dem för givna? Om vi inte själviskt suger åt oss den där kraften som de så kravlöst delar med sig, utan att någonsin tacka. Utan att låta dem veta hur oerhört uppskattade och unika de är. Ett tack är väl inte ett ord som är svårt för våra läppar att forma. Fyra vackra bokstäver. De förtjänar allt det där. Uppskattningen. Värmen. Kärleken. För vem vet hur länge de kommer att finnas där i vår närhet. Så låt oss visa vår uppskattning medan vi har dem nära. Låt oss få dem att känna den. Jag är i alla fall så oerhört tacksam. Men även jag handikappad när det gäller att visa det. Tar saker för givna. Jag ser hur de Unga IOGT-NTO:arna reser sig upp och går vidare. Vem vet vad de har planerat för kvällen. Själv plockar jag också ihop mina grejor och tittar upp mot det klarblåa valvet ovanför mitt huvud och tänker: "Ikväll blir det en alldeles ypperlig kväll för en skål för det unika, briljanta och kravlösa."