Nyårsafton! Ända sedan återkomsten från Prag har jag bebotts av en väldig oro och ångest, en oro och ångest inför just denna av dagar. Inför den känslobomb som aftonen kommer att innebära. Jag har haft svårt att skaka av mig bilden av dem och deras kyss vid tolvslaget. Hur de förälskade och älskandes förlorar sig i varandra för att sedan somna tätt intill. Hud mot hud. De där minnena jag önskar jag hade. Och allt kulminerar idag. Alla tankar och bilder. Allt jag är kapabel till att framkalla. Förutom när jag förlorat mig i träning har jag i princip hållit mig inomhus de senaste dagarna. Inte vågat riskera att springa på dem. Inte just denna helgen. Synen av honom hade tillintetgjort mig. Han bredvid den vackraste människa jag någonsin mött. Sida vid sida. Jag hade imploderat i ett inferno känslor, tillkortakommanden och komplex. I samma anda har jag denna sista av årets dagar strykt två konserter i vår och en i sommar ur kalendern och fler lär följa. Konserter förknippade med samma risk. Ren självbevarelsedrift. Snart är dock året över och jag vill gärna tro att 2019 inte kan bli värre med tanke på det som hänt under det gångna året. Min farmor och min far, allt det där. Och allt det där andra. Tankar och bilder på henne och honom. Men jag vågar inte hoppas. Jag tänker på hur jag på omvägar får reda på att de flyttat ihop. Att de kanske förlovat sig. Ja bruset är högt denna sista av årets dagar. Bruset av 2018. Bruset av en kyss vid midnatt.
När jag kommer hem sköljer det över mig igen. Så fort jag satt ner resväskan på golvet i lägenheten så kommer samma insikt som efter Berlin, att distansen lindrat något men att det nu kommer tillbaka. Kanske är det så att jag kan lämna kvar en del av mig själv här när jag reser iväg. Så till viss del har jag lyckats att fly högtiden men dock inte att fly från mig själv helt och till fullo. Kanske en omöjlighet när jag tänker efter trots allt. Ett lika plötsligt som oväntat inlägg på Facebook från henne sätter igång tankarna. Själva inlägget som sådan är inte överraskande utan det faktum att hon lägger ut något är. En ovanlighet och raritet, en anomali men kanske något nytt. En ny era framkallad av känslor. En vilja av att förmedla en kärlek. Jag gissar att han finns där bland alla likes så jag stänger ner sidan. Kanske kommenterar han där någonstans och just nu orkar jag inte med det. Orkar inte med ord av kärlek och förälskelse. Orkar inte känna hans närvaro i deras samvaro, en närvaro som kommer att kännas så påtaglig på nyårsaftonen. Så oerhört påtaglig. Så jag öppnar upp ett annat fönster och börjar fundera på nästa flykt, nästa resmål. Jag begraver mig där ett tag. På jakt efter nästa resa. Nästa själsliga tripp. Nästa gång då jag återigen har möjlighet att lämna en del av mig själv hemma.
Hemvändaren
Så var då julen till sist avbockad. En afton i exil. Svårbemästrad och tungrodd med tårar och tankar. Som att den plötsligt blivit en avart, en anomali i kalendern. Julen. Jag betraktar den utanför mig själv och plötsligt känns den främmande. Fullständigt främmande men nu passerad. Nu lagd bakom mig. Dock samlade jag mod och mötte Håkan där i kvällen. Just där på julaftonskvällen vågade jag till sist trycka på play och möta honom. Berusad och på flykt från något. På flykt från allt och inget. På språng så fort som mina ben orkade bära mig. Som alltid hittar strofer rakt där som de är menade. Rakt in i den kärna som säger allt. Som sätter tonen. Strofer som sätter konturerna på det som skriker så högt inom mig. På det som berättar historien. En historia berättad långt bättre än om jag sagt det själv. Min egen röst men ändå inte. En penna förd med ypperlig precision skriver det som jag inte själv är kapabel till. Oförmögen. Men trots det är det mina ord, min röst. På något sätt är det ändå det. Varje stavelse och bokstav. Han lyckas med det där. Att vara röstrn. "Du är vårar och fester, och du är tårarna efter", vackrare än så blir det faktiskt inte. Så till sist vågar jag trots allt trycka på play och möta honom. Just där en julaftonskväll i Prag. Just där möter jag honom. Just där möter jag henne. Allt i en Jul olik alla andra.
Du är min finaste stund
Du är mina bästa år
Nätterna jag aldrig fick en blund
Och mina första gråa hår
Du är vårar och fester
Och du är tårarna efter
- H. Hellström -
Lev och älska!
- D. Svahn -
Afton i exil
Julaftonsmorgonen finns någonstans där utanför fönstret. Just där, just där pragmorgonen hittas dagens första ljus. Där rörelsen på gatan nedanför är i tilltagande och det rogivande ljudet av spårvagnar sänker min puls. Jag öppnar fönstret och låter den kyliga morgonluften svepa över min oskyddade hud. Naken vaknar jag i ett fönster på Ostrovni. För första gången någonsin firar jag inte julen i det lilla huset på Strandvägen. Jag firar det utan det välbekanta ljudet av klockan på väggen som förkunnar varje hel och halvtimme. För första gången någonsin. De enda som varit konstanta den 24 december genom hela mitt liv finns inte mer, så jag har tagit till flykt. Min farmor och far som varit där vid varje tillfälle ekar nu endast i minnen och bilder. I ett imperfekt. Någon annanstans, Jag fyller mina lungor med morgonluft och finner mig där i morgonen. I Prag. Tomheten är påtaglig men jag försöker ändå fylla den med något, om än bara med luft. Kyla. Jag tänker på henne och hur hon kanske firar med honom. En ny enhet. Deras. Jag tänker på värmen mellan dem, på åtrån och kärleken och hur hon hittat rätt. På henne, hennes tjejer och honom. Ljudet av pusselbitar som faller på plats. Kontrasten mot den kalla luft som sveper sig runt mig är tydlig. Kyla och värme. Kärlek och förlust. Jag ser dem där tillsammans i en familjekontext. På alla sätt unnar jag henne det. Mer än något annat, mer än någon annan. En jul i värme. Just allt det hon förtjänar så innerligt. Vi har inte hörts på ett tag. Den plötsliga tystnaden har tagit över och jag har inte vågat skriva något. En plötslighet som överraskat mig. En tystnad som tagit mig på sängen. Men jag kommer unna mig en julhälsning då det trots allt bara finns en jag önskar just det, allt det där. En god jul. En skön högtid. En helg av värme.
Lev och älska, och God Jul!
Daniel
En god jul!
Jag har inte kunnat förmå mig lyssna på hans nya skiva ännu. Det finns ingen artist som har förmågan att framkalla bilder och tankar som just han, den där göteborgaren. För alltid förknippad med just henne. Relaterad musik. På gott och ont. Just nu vet jag inte vad det skulle sätta igång i mig och är rädd för att kastas tillbaka till sommaren 2013 och en konsert på Ullevi. Då, någon annan vid hennes sida men trots det så håller oron för ett deja vu i sinnet mig från att trycka på Play på Spotify. Fem år gamla bilder som fortfarande är lika kristallklara som då de skapades första gången. Bara kostymen är annorlunda. Kontexten en annan. Jag vågar inte ge honom tillträde till mina högtalare, inte ännu. Inte i en svag december. Kanske till jul, tänker jag. Kanske där mitt i detta års bisarra och abstrakta jul kan jag hitta förmågan och våga bli konfronterad med bilder från förut och bilder från idag. Kan där i ovetskapen kring hur jag ska möta julen kommer låtarna spelas för första gången. Långt från den där sommaren 2013 men ändå nära.
Men ändå nära
Sakta sänker jag ner urnan jorden. Centimeter för centimeter. Reflektionen över hur djupt hålet faktiskt är överraskar. Jag tänker på hur allt som finns kvar av min far ryms i det där vita kärlet. Den urna som valdes för snart två månader sedan. Så begränsat och litet. Stoft. Askan av det som en gång var han. Allt finns där inneslutet. Det hela känns så fruktansvärt abstrakt, som om jag befinner mig utanför mig själv och betraktar. Onsdagseftermiddagen är rå när kyrkklockan till sist ringer och förkunnar att hans begravning nu är fullbordad. Att han nu finns i jorden. Jag förvånas hur emotionellt det trots allt är. Något jag egentligen bara trodde var något som måste göras berör mig oerhört. Hans sista färd. En tår som slår honom följe. Jag tänker på alla turer till sommarstugan som liten och hur detta är den sista resan vi gör tillsammans, han och jag, där på en december-rå kyrkogård. Det är ett år helt olikt allt annat som jag någonsin upplevt, ett år så fyllt med känslor. Känslan av att hela tiden känna mig ur fas. En fyrkantig kloss i ett runt hål. Ett år som lider mot sitt slut. Ett slut av många. Så jag säger adjö till honom där, adjö till min far. Ett sista hej då till min pappa. Vila i frid!
Hans sista resa
Jul- och nyårshelgen närmar sig. Känslan av ett minskande avstånd är påtaglig. Ledigheten är välkommen men som alltid följer känslor i dess kölvatten. I år kanske mer än tidigare. Min första jul utan min farmor och far. Min första jul någonsin utan dem. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med vad det sätter igång i mig. Det definitiva. Det var längesedan jag pyntade för jul och rycktes med i högtiden men själva aftonen har ändå alltid firats i det där lilla huset med farmor och far alltid närvarande. Varje år. I år har dock livet tänkt sig annorlunda. Jag har funderat på att åka iväg över julen, fly, men vill inte lämna min farbror ensam i huset. Jag känner mig kluven och självisk. Han säger att det inte gör något och att han inte själv har några känslor för julen i år men jag vet inte vilka känslor han kommer övermannas av när väl dagen kommer. En dag så omöjlig att fly ifrån hur mycket man än önskar och försöker. Plötsligt tornar den upp sig där framför en och man påminns. Man står där med vetskapen om hur livet en gång var och är men också med ovissheten kring vad som komma skall. Denna ständiga ovisshet kring det vi aldrig vet. En ovisshet som gäller livet i stort. Men det är inte bara julen, jag tänker även på den annalkande nyårshelgen. Bilden av den där nyårskyssen som kommer vara tydligare än på många år. Kristallklar. Ett tolvslag mer påtagligt än på många år, ackompanjerad av en ström av bilder som förmedlas i medvetandet. Även den svår att fly ifrån, men som alltid kommer jag att göra ett försök. Ett envetet försök. För jag vill inget annat än att beta av 2018, ett år olikt alla andra. Ett år att arkivera för all framtid.
Arkivering
Det blir en av de där helgerna som jag knappt går utanför dörren. Jag vågar inte riskera att springa på dem. Vågar inte riskera det där förgörande mötet. Det i vilket han plötsligt uppenbaras där framför mig. En vägg. En som får mig att känna mig oerhört gammal och blek. Som en avart av manligheten. Jag drar slutsatsen att hon inte har sina tjejer hos sig i helgen och att han är där. Varför vet jag inte men i tanken ser jag honom hos henne. Tätt ihop. En enhet av förälskelse och kärlek. Åtrå. Jag tänker på festen för en vecka sedan som jag verkligen inte borde gått på. Hur jag egentligen inte tänkt att gå dit men gjorde det ändå. Efterskalven som råder inom mig fortfarande. De som skakar vartenda fundament i mig. Allt det där i den fortfarande så nya bekräftelsen av honom. Hade festen varit några månader senare så hade det inte varit så farligt. Men nu, något som fortfarande surrar där inom mig. Jag borde inte gått. Jag borde verkligen inte. Samtidigt kanske sista gången som jag träffar henne i år. Det väger upp, det väger tungt. Så det är det jag försöker omfamna i kvällen. Den där bilden av henne. Energin och alltet. Skönheten och närvaron. Det blir en helg bakom stängda dörrar. Men jag försöker ändå hitta något där. Där i det stängda. Där mellan väggar och isolering. Där som det vackra trots alls sipprar in, där i sprickorna. Stilla och berusande.
Lev och älska!