Arkivering
Jul- och nyårshelgen närmar sig. Känslan av ett minskande avstånd är påtaglig. Ledigheten är välkommen men som alltid följer känslor i dess kölvatten. I år kanske mer än tidigare. Min första jul utan min farmor och far. Min första jul någonsin utan dem. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med vad det sätter igång i mig. Det definitiva. Det var längesedan jag pyntade för jul och rycktes med i högtiden men själva aftonen har ändå alltid firats i det där lilla huset med farmor och far alltid närvarande. Varje år. I år har dock livet tänkt sig annorlunda. Jag har funderat på att åka iväg över julen, fly, men vill inte lämna min farbror ensam i huset. Jag känner mig kluven och självisk. Han säger att det inte gör något och att han inte själv har några känslor för julen i år men jag vet inte vilka känslor han kommer övermannas av när väl dagen kommer. En dag så omöjlig att fly ifrån hur mycket man än önskar och försöker. Plötsligt tornar den upp sig där framför en och man påminns. Man står där med vetskapen om hur livet en gång var och är men också med ovissheten kring vad som komma skall. Denna ständiga ovisshet kring det vi aldrig vet. En ovisshet som gäller livet i stort. Men det är inte bara julen, jag tänker även på den annalkande nyårshelgen. Bilden av den där nyårskyssen som kommer vara tydligare än på många år. Kristallklar. Ett tolvslag mer påtagligt än på många år, ackompanjerad av en ström av bilder som förmedlas i medvetandet. Även den svår att fly ifrån, men som alltid kommer jag att göra ett försök. Ett envetet försök. För jag vill inget annat än att beta av 2018, ett år olikt alla andra. Ett år att arkivera för all framtid.