Småfull och rätt lycklig!

Jul- och nyårshelgen är över för denna gång. En tid jag alltid är lite kluven inför. Ledigheten är välkommen medan helgerna bringar mig viss ångest. Julen är värst. När jag sent på julafton kommer hem från min farmor och far känner jag mig låg och ledsen. Som om den korta vistelsen där dragit och slitit i mig.  Att vara där berör mig alltid men det känns lite mer på en dag som den.  Min fars demens och förvirring och det allmänna förfallet berör mig mer påtagligt. Samtidigt skäms jag. Skäms för att det finns de som inte har någon att fira med. De som sitter ensamma. Tröstlösa och ofirade. Jag har dock lärt mig hantera det. Jag studsar tillbaka ganska fort denna gång. Redan dagen efter finner jag mig. Lugnet. Ron. Med nyårsafton är det lite annorlunda. Mot den förhåller jag mig mer neutral och försöker se på aftonen som vilken ”lördag” som helst.  I mina ögon är det lite något av parens högtid. Kärlekens. Det icke ännu upplevda årets oskrivna blad. Kyssen för att leda det gamla in i det nya. Jag skruvar upp stereon och lagar lite mat. Kompletterar stöket med en efterrätt. Unnar mig ett lite dyrare vin och en Cognac till avec. Jag ser några filmer. Botaniserar bland spotifylistor och besvarar nyårshälsningar. Det som slår mig är att det känns lite bättre i år. Det känns ok att vara jag den 31:e december.  Jag ler. Vad jag alltid gör då årets sista kväll är ett faktum är att för en stund stanna upp. Jag ger mig själv några minuter för reflektion. Jag stänger av musiken och tv:n och ger det gångna året alla mina tankar. Jag frilägger mig själv. En process. På vilka sätt har året vi lämnar påverkat mig? Vad har varit ljuset och mörkret? Jag kartlägger månaderna. Tar det onda med det goda. Allt ska med. Jag spolar tillbaka och trycker på ”play”. Mitt destillerade och komprimerade år spelas upp för mig. Jag tror det är viktigt att stanna upp och se tillbaka, om inte annat så för att få en riktning framåt. Dra lärdom. Hitta vägar. För mig har det mest påtagliga varit den där värmen som härjar i mitt bröst. Lika bländande vacker idag som för ett år sedan då jag gjorde ett liknande bokslut. Bränslet och energin värmen ger är oerhörd. Vitt och rent. Jag förtrollas alltid en smula när jag tänker på det. Det är något speciellt med dessa människor och det de framkallar i oss. Som om det är något med hela deras väsen. Med hennes väsen. Det sätt som varenda por i en berörs av närvaron. Min hänförelse går hand i hand med min tacksamhet. Jag vilar i den. Finner den där i mitt nakna bröst. 

Men året har också visat lite mörker. Det gör de alltid. Utan det ena inte det andra. Motpolerna förutsätter varande. Berättigande. Självkritiken har funnits där. Stunder när jag sett mig själv i spegeln och inte uppskattat det jag sett. Så oerhört fånigt. Jag erkänner att den där unge mannen figurerat i mina funderingar då och då även i år. Att han fått mig att känna mig liten och genomskinlig. Talanglös. Utan att ens veta vem han är. Samtidigt blir det tydligt när jag spelar upp min film att det är en företeelse som framförallt är att hänföra till första halvan av året. De senaste månaderna har de där tankarna nästan upphört. Allt blekare tills det att de nästan inte kan registreras.  Försvinnande och svaga. Det är som om någonting har hänt. Som om jag övertygat mig själv om att jag faktiskt är ok som jag är. Att mina egenskaper och min natur faktiskt är det som utgör mitt jag. Det jag är. Inte bättre än någon annan men inte sämre heller. Jag är jag. Varken mer eller mindre. En kombination av mjuka hörn och vassa kanter. Precis så som vi är, alla och envar. En erfarenhet som gör mig starkare. En lärdom. Min egen acceptans.

Det alltmer tilltagande mörkret i samhället har också fyllt mina tankar. Irriterad, arg, rädd och uppgiven. Känslorna har varit många när jag läst artiklar om den tillsynes tilltagande inskränktheten bland människor. Fientlighet och bottenlös svärta. Jag har läst om hur man skändat tiggare och stuckit moskéer i brand. Högerextrema demonstrationer och upplopp. ”13%”, tänker jag tyst för mig själv. 13%!? Jag ryser. Och allt detta bara på hemmaplan. Människor som har haft den helt osannolika turen att födas och växa upp i ett land som i internationella sammanhang är så oerhört rikt, jämställt och fritt, tar sig friheten att hävda att de står över andra. Människor som i sig själva inte har det minsta att göra med den frihet som de tar för given tar sig rätten att säga att detta är ”vårt” inte ”deras”. Det gör mig illamående. Varifrån kommer detta hat egentligen? Är det hat eller bara en ovilja att se? Rädslan för det okända? Kanske en kombination. Jag vet inte men jag vill göra något åt det. Om än bara något litet. För jag vill så gärna tro på att det goda till sist kommer att segra. Att det är möjligt att öppna ögon. Att kärleken verkligen kan smitta och tvätta bort den där svärtan. Jag vill tro. Jag tror.

Två år. Ett gammalt och ett nytt. Ett som just somnat in och ett som nyvaknat rest sig upp för att möta det nya. Det osedda och det icke ännu hända. Vad jag tar med mig mest av allt från det gångna året är dock den där gnistrande elden i mitt bröst. Den näringsrika. Värmen och inspirationen. Glädjen. Både ett vapen och ett verktyg. De finaste och ärliga av känslor. Fullt medveten om att det nya året även kommer att innehålla mörkare stunder så ska jag i alla fall inte låta dessa stjäla mer tankar och funderingar än nödvändigt. Och vad som är än viktigare, att inte själv kreera dessa fåniga och kvävande tankar. Att inte låta mig själv fylla mitt sinne med onödigt brus. Det är året för kort för. Livet likaså. Det är mitt löfte. Lärdomen att jag är jag och ingen annan, och att det är gott nog bär jag med mig och i år ska jag försöka få den att slå rot. Och ja, kanske till och med att växa någon centimeter. Ett nytt år innehåller ju trots allt så oerhört mycket gödning. Näring i både det lilla och i det stora.

Gott Slut och Gott Nytt!