Oerfaren känner jag
Jag tittar på klockan. En timme kvar innan den ringer och jag finner mig oförmögen till att somna om. Utanför hör jag hur de saltar gatan. Förbereder för den snö som antagligen inte kommer. Istället för att stiga upp ligger jag och funderar på det här med förälskelse. Den där irrationella känslan som är helt omöjlig att värja sig för. Jag tänker på hur stark den kan få en att känna sig men samtidigt så oerhört naken och utsatt. En märklig kombination det där. Skrämmande men så monumentalt härlig. Jag tänker på hur den drabbar en. Oavsett ålder, kön eller nationalitet så kan den komma. Fullständigt icke-diskriminerande sluter den sig i sitt varsamma men ändå våldsamma grepp. Skoningslös. Sanslös. Visst, jag erkänner att jag i stunder förbannat den. Förbannat det faktum att den inte fått blomma ut. Kallat den bortkastad. Men bortkastad är den då sannerligen inte. Jag älskar det den gör med mig. Vidden av vad den får mig att känna. Färgerna jag ser. Känslan av inspiration som löper genom mina ådror är ett flöde jag aldrig tidigare erfarit. Oerfaren känner jag. Famlande rör jag mig. Jag är. Att kalla det bortkastad vore ren och skär idioti. Så jag ligger i den ouppstigna måndagsmorgonen och funderar på det här med förälskelse och vad den gör med mig. Jag försöker omfamna känslan jag bär i mitt bröst. Finner näring i det som inte med ord låter sig beskrivas. Någon minut innan klockan ringer stänger jag av den och stiger upp. Jag tittar ut genom fönstret och ser det snöblandade regnet speglas i skenet från gatlyktan. 2015 som hittills känts väldigt blek får plötsligt ett litet skimmer kring sig. Året kan kanske bli något ändå.
”Jag vänder mig om
hon bara ler
allén är inte så dålig ändå
när du går bredvid
och det är så jag säger det…”
H. Hellström
Lev och älska!
Daniel