0 Läs mer >>

Som alltid får hon mig att känna mig lite som en tafatt tonåring. Ett högstadiejag. Påtagliga hjärtslag i mitt bröst. Värmen. Jag känner hur jag pratar fortare en normalt. Allt det där som försiggår i mig när hon finns där bredvid. Liv. Rörelse. Det blir en spontan öl på lördagskvällen och helgen ändra plötsligt färg. Plötsligt vital och gnistrande. Vi pratar om allt och inget. Jobb, musik och livet i allmänhet. Irritationen på mig själv och det faktum att jag är helt oförmögen att lägga band på den tafatta högstadiekillen i mig finns där som alltid. Men samtidigt kan jag inte hjälpa att förtrollas av den påverkan hon fortfarande har. En konstant i universum. Påverkan på mig, på helgen och kontexten i sig. Så jag låter mig förtrollas, jag kämpar inte emot. Jag följer med. När vi sitter där och timmarna börjar närma sig natt slår det mig återigen med allt sin urkraft. Skönheten. Att hon är det vackraste jag någonsin sett. Ett faktum som på inga sätt går att bestrida. Vacker där i en spontan lördagskväll ett blåsigt januari.

 

Lev och älska!

Daniel

Högstadiejag

0 Läs mer >>

Jag har börjat fundera på sommarens resa. Det blir ett helgprojekt att sondera den grekiska sommarterrängen 2018. Bestämma längd och datum. Leta flyg- och båttider. Läsa om eventuella boenden och nya upplevelser. Intryck och mental rekreation. Efter ett par veckor av själsdödande bokslutsarbete där jag i stunder begrundat detta meningslösa värv och samtidigt känt mig fullständigt otillräcklig känns helgens projekt välkommet. Att bara få resa dit i tanken en stund. Att få en första känsla av det egeiska havets varsamma smekning, en stilla bris som svalkar, doften av pinjeträd ackompanjerat av cikadornas sång och av sorlet på en enkel taverna. Allt det där i tanken men ändå närvarande. Djupt rotat. Det lämnar mig nog aldrig. Det ligger bara slumrande där i det omedvetna redo att aktiveras vid behov. Ett rum av lugn. Januari sjunger på sluttampen och jag känner hur jag jagar tillflyktsorter. Inte bara resor utan konserter och allt det där andra som tänder gnistor och bringar syre. Tilltagande ljus. Värme. Det nödvändiga. Det som ger lyster. När jag till sist går över bron på väg hem på fredagskvällen är det som vanligt som om jag lämnar tyngden där på andra sidan bron, jobbsidan. Som om lungkapaciteten fördubblas när jag väl kommit över. Kanske är jag redan där. Där i tanken. 

 

 

Rum av lugn

0 Läs mer >>

Jag beger mig ner i stan en runda. Den senaste tiden har jag haft flyt i målandet så jag behöver nya dukar och färg, svart färg. Vädret är sådär typiskt januari. Runt nollgradigt, mulet och med en vind som gör att jag längtar efter värme och ljus. Sommar och Grekland. Plötligt tycker jag mig se henne en bit bort och jag rycks ur min dvala. Blixtsnabbt. Jag känner den välbekanta pulsökningen och värmen som alltid sprider sig i min kropp när jag ser henne. Med ens är det som om vädret inte kan komma åt mig. Som om jag är opåverkbar av kyla. Som om hon bara genom att existera där i min tanke har förmågan att fullständigt förinta den där fuktigt tunga filt som ligger över söndagar. Egentligen vet jag inte om det är hon. Jag kan inte se hennes ansikte men jag tycker mig känna ingen sättet hon går på. Fotstegens karaktär. Rörelsen över marken. Den känns som hennes. Min första impuls är att gå ikapp henne, kanske ta en kaffe på ett fik i närheten, men inser snabbt att jag skulle behöva springa och om det nu inte skulle vara henne så hade jag troligtvis skrämt en icke ont anande kvinna. Dessutom vill jag inte störa hennes söndagsplaner. Så jag lägger band på mig själv och finner mig istället i den där värmen. Jag lär lite fånigt när jag tänker på hur jag påverkas. Hur plötsligt söndagen får en annan lyster än för några sekunder sedan, bara genom det som nyss hänt. Trots att det mycket väl kan ha varit någon annan så står jag still i känslan. Låter den strömma genom hela min kropp. Jag tänker på en strof i en låt av Thåström som jag hört kvällen innan. Just så, just så.

 

Du jag vet en hemlighet

Det finns en stjärna man får ta ner

Det finns en stjärna som är din

Och vill du veta en sak till

När skeppen lägger ut från land

Och du ska långt långt bort nånstans

Ta den alltid med i din hand

Ta den alltid med överallt

Jag önskar dig allt vackert för du är

Det bästa som jag vet

 

"Stjärna som är din" - Joakim Thåström

 

Lev och älska!

Daniel

Just så

0 Läs mer >>
 
 
"YO! MY SAINT" - Karen O, Michael Kiwanuka
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

YO! MY SAINT

0 Läs mer >>

Helgerna är över och vardagen tar åter vid. Det var många år sedan jag varit så lite ledig. Så får dagar. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Som alltid hamnar jag i tankar på nyårsaftonen. Tankar om året som gått, det som komma skall och livet i stort. Ibland jobbigt och ibland lätt och svävande. Jag tänkte på hur jag ångrat mitt beslut om att byta jobb. De sömnlösa nätterna och kraften det tagit att lära sig nytt. Kraften det fortfarande tar. Motståndet och ointresset. Men även tankar från den andra sidan kompassen. Stunder då allt känns lätt och värmen flödat genom mig, då jag glömt det tråkiga och greppat allt det där andra och tagit det till mig. Omfamnat det och fört det nära. Insikten att man måste minimera det ena och maximera det andra slår mig när jag sitter där på jobb de första dagarna på ett nytt år. Samma insikt som slår mig varje år. Minimera. Kanske ska jag byta bana helt, men hur? Till vad? Viljan av att söka något nytt och annorlunda för de där åtta timmarna varje vardag har aldrig varit större och känns nästan som ett måste för min själsliga överlevnad. Ett måste för att hitta mening i de där 40 timmarna varje vecka. Det bara finnas något annat. Det måste det bara.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det måste det bara