I en annan tid skulle egentligen Berlin varit målet. Jag skulle ha suttit på Köpenhamns flygplats med en öl och frukost i den tidigare morgonen. Den sedvanliga starten på någonting annat. Just i färd med att ta den där nödvändiga pausen. Den där stunden på våren då jag fyller på och lagrar. Då jag flyr kontexten och löper till vila. I år vill världen annorlunda. Extraordinära tider har tvingat fram en nödvändig avbokning. Det gör mig ledsen. Trots att jag naturligtvis ser den stora bilden och tragiken som det inneburit får så många så finns fortfarande även den där lätt egoistiska känslan i mig. Den som gör mig ledsen. Behovet av paus är stort men möjligheten uteblir denna märkliga vår. Sedan fortsätter tanken till sommaren. Till resan som blivit alltmer nödvändig med åren, och kanske framförallt i år. Veckor av ett sammanhållet lugnt. Den enda längre sammanhängande perioden på året som jag är någorlunda i fas, i vilken jag känner ro och liv. I år blir det kanske annorlunda. I år kanske jag tvingas stanna hemma och jag vet inte vad det kommer att göra med mig. Men jag känner en oro vid blotta tanken. Kanske färre veckor är lösningen. Kanske hoppa över sommarsemestern helt. Jag vet inte. Det enda som är tydligt är just den där oron. Glasklar. Oron över att jag kanske tvingas spendera de där veckorna i den kontext som jag känner att jag behöver en paus ifrån. Vilan. Det är en märklig vår och kanske kommer sommaren bli likadan. Solen skiner mäktig utanför fönstret men den ger ett abstrakt intryck. Frånvarande. Jag tar inte emot som jag borde. Det är som om jag saknar förmågan att ta den till mig. Som om det ligger för mycket bråte i vägen, för många moment. Men hoppet finns där fortfarande någonstans. Hoppet att jag trots allt kommer iväg. Att vilan trots allt väntar där i sommaren.
En liten påskhälsning. Trots att det på pappret inte verkar vara mycket för denna värld så genererar den alltid något speciellt i mig. Den där hälsningen. Både när jag skriver och när jag läser hennes svar. Det framkallas trots allt en närvaro. Ett någonting. Ett vackert eko. Det är de första orden sedan nyåret. Och i en tid då allt är upp och ner så ger den en bild av något annat, något som finns där i minnet. Så jag bär det med mig när helgen avverkas och med mig in i en ny vecka. In i våren. Solen skiner och står bjärt i kontrast till den allmän samhällsstämning. Så jag vårdar de där känslorna. Förpackar dem mjukt där i hjärtat. Där i välmåendet och i värmen. Nästa gång blir kanske midsommar, hennes födelsedag och sedan jul- och nyårshelgen igen. Sporadiska tillfällen som väcker något speciellt där bland utspridda ord. En närvaro som får mig att tänka på tillfällen. Stunder. Den där genomgående skönheten. Kropp och själ. Hennes. Våren antar för en stund struktur och jag väljer att glömma allt annat för en stund. Jag försöker återhämta mig. Fylla på reserverna med ljus och med det som inte kan beskrivas. Jag andas.
Kropp och själ
Världen är upp och ner. Livskontexten har antagit en dystopisk natur och den hårda vinden utanför fönstret gör allt för att understryka just detta faktum. Det är svårt att inte ta in för mycket. Motvilligt fyller jag min mentala buk. Fyller den till bristningsgränsen med överhängande explosionsrisk. En ständig medial tvångsmatning som skapar oro. En oro som letar sig djupt in i tanken och gör nattsömnen sporadisk. Tillfällig. Så jag söker ro någon annan stans. Hittar den där i minnet. I bilderna. Välkända bilder. Älskade och omsorgsfullt vandrade stigar. Jag ser henne där på andra sidan en filt just vid kanalen i parken. Smörrebröd och rosé. Eller i gräset vid havet med våra kameror i knäet. Ja ser konserter och biografbesök. Thåström och Wes Anderson. Jag ser också hamnpromenader i Grekland. Ljudet av hur det egeiska havet sakta slår mot en kaj. En stilla bris i värmen och ett immigt glas öl på ett litet bord. En bok på en balkong i kvällssol i en enslig by i fonden av cikador och ett lätt sorl från en taverna alldeles i närheten. Och jag ser den där festen där jag såg henne sista gången. Klädd i svart är hon en manifestation av allt det som är vackert. Allt det som tilltalar. Kropp och själ. Närvaror och sinne. Så jag finner min tillflykt där och låter världen snurra oroligt där utanför. Jag låter den vara för en stund och vilar istället på omsorgsfullt vandrade stigar.