Kropp och själ
En liten påskhälsning. Trots att det på pappret inte verkar vara mycket för denna värld så genererar den alltid något speciellt i mig. Den där hälsningen. Både när jag skriver och när jag läser hennes svar. Det framkallas trots allt en närvaro. Ett någonting. Ett vackert eko. Det är de första orden sedan nyåret. Och i en tid då allt är upp och ner så ger den en bild av något annat, något som finns där i minnet. Så jag bär det med mig när helgen avverkas och med mig in i en ny vecka. In i våren. Solen skiner och står bjärt i kontrast till den allmän samhällsstämning. Så jag vårdar de där känslorna. Förpackar dem mjukt där i hjärtat. Där i välmåendet och i värmen. Nästa gång blir kanske midsommar, hennes födelsedag och sedan jul- och nyårshelgen igen. Sporadiska tillfällen som väcker något speciellt där bland utspridda ord. En närvaro som får mig att tänka på tillfällen. Stunder. Den där genomgående skönheten. Kropp och själ. Hennes. Våren antar för en stund struktur och jag väljer att glömma allt annat för en stund. Jag försöker återhämta mig. Fylla på reserverna med ljus och med det som inte kan beskrivas. Jag andas.