Det är den första söndagen sedan Grekland som jag inte tänker på jobb. Det finns där i bakgrunden med det berör mig inte. Förutsättningarna för söndagen är sådana att de där tankarna inte hittar ända in till det innersta medvetandet. De nekas tillträde. Vi har stuckit iväg till sydkusten. Packat ner våra kameror och begett oss ner. Hon och jag. En bil, några mil och sedan havet. Som alltid framkallar hon den där märkliga men fullständigt underbara kombinationen av allt det som är så berusande men även ett lugn. Sinneslugn. Det lugn som gör att jag faktiskt hittar rätt där i mitt eget röriga medvetande. I alla fall just där i eftermiddagen. Septembervädret visar sig från sin allra finaste sida och det närvarande havet fungerar alltid som terapi för min själ. Det väldiga och kraftfulla. Som alltid är jag nervös i början. Så är det alltid när vi ses men efter ens stund lägger det sig och närvaron blir sådär mjuk och varm på det där njutbara sättet som bara hon lyckas framkalla. Orkestrerad med den varsammaste hand. När jag ser henne gå där i det höga gräset precis vid vattenbrynet fullständigt koncentrerad på kameran så är det som att jag aldrig sett något vackrare. En tavla. Varenda cell i min kropp fylls till bredden och jag tar tacksamt emot varenda droppe av det som hennes närhet genererar. Känslorna. Energin. Det är en söndag så olik mina senaste och jag önskar jag kunde berättat för henne vad det gör med mig och den tacksamhet som jag känner. Önskar jag kunde förmedla det till henne utan att göra henne obekväm, men jag väljer att inte säga något. Kanske talar tacksamheten ett tydligt om än ett tyst språk. Ett språk med en satsmelodi tonsatt av just de där känslorna.
Lev och älska!
Daniel
