Fyrtorn
Ibland tänker jag att jag kanske borde tagit ett större steg när jag ändå bytte jobb. Tankar när höstmörkret sakta börjar sänka sig utanför mitt fönster. Kanske borde jag passat på att flyttat också. Valt en ny storstad. Egentligen har jag inte så mycket som håller mig kvar i Malmö även om jag älskar staden. Relationer med vänner och bekanta sker idag mest via sociala medier och mobiltelefonen så den fysiska platsen känns allt mer trivial. Kanske borde jag passat på. Jag vet inte. Just nu känns det som om jag har svårt för att hitta fast mark under fötterna och det nya jobbet får allt svårare att lämna mitt huvud och mina tankar, så den förvirrade känslan som en ny stad hade inneburit hade troligtvis drunknat i allt det där. Försvunnit i det öronbedövande ljudet. Jag försöker övertyga mig själv om att den nya utmaningen är av godo, att den får mig att växa. Just nu känns det dock som om den håller på att ta över mitt medvetande. Som om den stjäl mitt syre och gör det svårt för mig att andas. Som att jag sträcks ut åt alla håll och lövtunn försöker bringa ordning i kaoset. Greppa min egen existens med nästan genomskinliga armar. I ett skriande behov av att komma bort har jag funderat på en långhelg någon annanstans men inser snabbt att det inte är möjligt förrän i december och det spär på tröttheten. Nödvändigheten av att få trycka på den där pausknappen känns viktig. Kanske räcker det att ha det där som ett mål i fjärran. Ett fyrtorn med tryggt ljust som bringar riktning.
Daniel