0 Läs mer >>

Jag skrattar lite lätt åt mig själv och den vackra naiviteten. Tyst. Ohörbart. Jag läser mitt svar till henne från påsken och ler. Även om jag där och just då vid författandet vet att mina frågor inte kommer att besvaras så skriver jag dem åndå. Det där glimten av ett hopp om vänskapens återkomst som trotsar förnuft och reson. Jag ler när jag tänker på det. Det finns något i det, trots att det bara blir tre meddelanden. 

På lördagskvällen lyssnar jag på Håkan och The National. Nya skivsläpp. Jag förknippar dem båda med henne. Ser henne när jag lyssnar på dem. Just Håkan har jag inte lyssnat på på flera år. Medvetet undvikit. Rädd för reaktionen. Kölvattnet. Men nu nypremiär. Kanske är det för att det är nya låtar men denna gången ser jag inte den unga mannen hon träffade den där sommaren. Jag ser inte killen från Stockholm. Ser inte den ansiktslöse mannen som väcker hennes åtrå idag. Jag ser bara henne. Det är bara den visionen som träder fram, bara den som manifesterar sig i mitt inre. Så jag andas ut. Finner en stund av vila i vårkvällen. Jag lyssnar, blundar och tar emot. Våren när den är stilla. Vacker och obefläckad. En anomali som jag tacksamt finner mig tillrätta i. Om än så bara för en stund, bara för en kväll. En anomali i våren.

Nypremiär

0 Läs mer >>

Våren visar sig för första gången på allvar. Jag håller god min och följer med. På jobb pratar alla om hur härligt det är och jag ansluter. Nickar instämmande. Men som alltid är jag kluven. Precis som alltid är vågskålarna två. Jämvikt. Jag älskar värmen när den anländer. Älskar hur den letar sin väg genom mig. Hur den får mig att tänka på sommarens flykt från vardag och verklighet. Grekland. Samtidigt finns det där andra. Även det närvarande. Vetskapen om att det är förälskelsens, kärlekens och åtråns årstid. De svallande känslornas totalitet. Jag får svårt att värja mig från bilder av dem i just det sammanhanget. Just där i vårens vackra ljus. Där i den fullständiga kärlekens återuppståndelse. Jag är ute på min vanlig joggingrunda i parken. Den första rundan då kvällssolen faktiskt värmer. Plötsligt passerar jag stället precis vid kanalen där vi en gång satt  i kvällssol. Hon och jag. Öl och smörrebröd. Filtar och musik. Men plötsligt är det dem jag ser där i mitt medvetande Jag ser hur hon ligger med sitt huvud på hans lår. Jag ser hennes ansikte i skenet av en nedåtgående sol. Ett ljus som gjort för henne. Jag har sett det vid tillfälle. Det där obeskrivligt vackra. Det poetiska och det som jag har så svårt att beskriva. Leendet som gifter sig med strålarna som varsamt smeker hennes ansikte. Jag ser henne ligga där. Jag ser leendet när hon tittar på honom. Hans gestalt är otydlig. Ansiktet saknar mun, ögon och öron. Utan skäggstubb eller hår. Anonymt och odefinierat, men tydligt där. Uppenbart närvarande. Jag ser allt det där under sekunderna jag passerar. En kort sekvens som ändå rymmer så mycket. Våren med sin dubbla natur. Mörker och ljus. Janus i högform.

Janus

0 Läs mer >>

Det är trolldom. Den där påverkan hennes ord har på mig. Det är som att påskbruset plötsligt avtar. Som att energin som ligger där i bokstäverna jagar det på flykt. Värmande. Lugnande. Jag känner hur vågorna blir mindre och mindre och hur dimman i mitt huvud skingras. Jag vet att det bara är en kort sekvens, men ändå. Trots att jag är välbekant med hennes förmåga blir jag lika överraskad varje gång. Jag känner hur varje cell i mig reagerar. Hur de lystrar och tar in varje strof. Jag minns också hur det en gång var. En annan tid. En tid då samtalen var frekventa. Meddelanden om allt och inget. Idag är det annorlunda. Begränsat. Högtider och hennes födelsedag. Men trolldomen finns där ändå. Som om den trotsar tid och rum. Några dagar senare är jag åter på en konsert och det är som att allt gifter sig där och då för en stund. Orden och ljuden som strömmar från bandet på scen. Blundar jag är det nästan som att jag slängs tillbaka till hur det en gång var. Till en annan tid. En tidsmaskin med vilken jag på bråkdelen av en sekund upplever det som en gång fanns. Ord och musik. Trolldom och mystik. Ett par dagar efter påsk kan jag återigen andas för en stund. Andas och bara ta emot.

Trolldom

0 Läs mer >>

Påsken blir precis så som jag förutspått. Fruktat. Skådespelen är oräkneliga till antalet. Yviga tar de plats i mitt medvetande. Högljutt och detaljrikt basunerar de ut sin närvaro. Dialogen är kärlekens och förälskelsens. Åtråns och lustens. Bilderna är tydliga. Jag ser dem på konstrundor på Österlen och på långhelg i städer. Återigen. London, Rom, Paris och New York, och flera andra. Många städer jag aldrig varit i men trots det är det som att jag kan varenda gränd och gata. Vartenda hus. Jag ser dem där hand i hand. På caféer jag aldrig besökt, i parker och gallerier. På broar över vackra vatten och på restauranger och barer där de delar långa blickar och kyssar. Jag kan återge varenda detalj med skrämmande precision trots att jag aldrig varit där. Trots att jag aldrig egentligen sett. Aldrig egentligen upplevt. Men de är där i tanke och i bilder. Jag ser lusten och kärleken. Jag ser en förlovning i den vackraste kontext. Smek och kroppar så tätt ihop att de blir ett. Gränser omöjliga att upptäcka. Oförmögen att värja mig för skådespelet kapitulerar jag och låter det skölja över mig. Jag kan inte göra annat. Kan inte göra annat än att invänta helgens avslut. Invänta tidpunkten då ljudet skruvas ner och bilderna tappar i skärpa. Tills dess låter jag det skölja över mig. Oförmögen låter det vara där. Närvarande och detaljrikt. Hon och han. Åtrå och ren lust. Kärlek och förälskelse.

I gränder jag aldrig ...

0 Läs mer >>

Jag har nästan glömt vad de gör med mig. Konserterna. Jag går inte alls lika ofta som jag en gång brukade. En kombination av feghet och självbevarelsedrift gör att frekvensen minskat. Men när jag står där på lördagskvällen blir det uppenbart igen. Allt det de åstadkommer. Vilan. Det är som att allt annat försvinner för en stund. Tankar på en stundande påsk och den strida ström med bilder som väntar är plötsligt icke-existerande. Hjärnan andas och medvetandet vaggas in i ett temporärt tillstånd av stiltje. Trots att jag veta att stunden har ett slutdatum är det ändå magiskt. En liten fristad innan högtiden sparkar in dörren med full kraft. Så jag tillåter mig själv att flyta bort fullständigt. Låter gitarrens ljudvägg med kraftfullt reverb ta mig i besittning och sångerskans berusande sång lägra varje cell i min kropp. Allt bara för att få vara i den där stunden ett tag. Just i stunden där hjärnan får utrymme att andas.

 

Utrymme