I gränder jag aldrig gått
Påsken blir precis så som jag förutspått. Fruktat. Skådespelen är oräkneliga till antalet. Yviga tar de plats i mitt medvetande. Högljutt och detaljrikt basunerar de ut sin närvaro. Dialogen är kärlekens och förälskelsens. Åtråns och lustens. Bilderna är tydliga. Jag ser dem på konstrundor på Österlen och på långhelg i städer. Återigen. London, Rom, Paris och New York, och flera andra. Många städer jag aldrig varit i men trots det är det som att jag kan varenda gränd och gata. Vartenda hus. Jag ser dem där hand i hand. På caféer jag aldrig besökt, i parker och gallerier. På broar över vackra vatten och på restauranger och barer där de delar långa blickar och kyssar. Jag kan återge varenda detalj med skrämmande precision trots att jag aldrig varit där. Trots att jag aldrig egentligen sett. Aldrig egentligen upplevt. Men de är där i tanke och i bilder. Jag ser lusten och kärleken. Jag ser en förlovning i den vackraste kontext. Smek och kroppar så tätt ihop att de blir ett. Gränser omöjliga att upptäcka. Oförmögen att värja mig för skådespelet kapitulerar jag och låter det skölja över mig. Jag kan inte göra annat. Kan inte göra annat än att invänta helgens avslut. Invänta tidpunkten då ljudet skruvas ner och bilderna tappar i skärpa. Tills dess låter jag det skölja över mig. Oförmögen låter det vara där. Närvarande och detaljrikt. Hon och han. Åtrå och ren lust. Kärlek och förälskelse.