Våren är här och jag känner mig kluven inför dess faktum. För att vara en ljusnande årstid bringar det motsägelsefullt en del mörker i mina tankar. Jag reflekterar och relativiserar. Jag jämför mig själv med alla andra. Självkritik. En ständigt återkommande process. Jag hör och läser hur alla verkar gå i fullkomlig spinn över våren. Ett kollektivt rus. Det får mig att känna mig som en främling, som att jag inte passar in. Jag ser alla förälskade som hand i hand visar allt de som är dem. Deras enhet. Trots att jag vet att världen vi lever i behöver all kärlek den kan få så har jag svårt att glädjas för deras skull. Jag har svårt att njuta av synen av deras kärlek på grund av allt det som härjar i mitt eget hjärta. Jag önskar ju så att det varit jag som gått där med den vackraste utav händer i min. Hon som färgsätter alla mina drömmar. Tonsätter dem. Jag önskar ju så att det varit jag som sprudlat av all den där gemensamma lyckan. Men det är det inte. Det är inte jag. Så jag betraktar dem med lite avundsjuka. Det är inget jag är stolt över men känslan är likväl där. Malande. Jag sitter på en bänk i parken och betraktar skådespelet. Bakom mina nattsvarta solglasögon läser jag deras historier och frånvaron av min egen. Den som hade kunnat bli den allra vackraste, den i vars sken alla andras blott vore bleka kopior. Men jag försöker glädjas med dem, om än bara lite. Jag önskar bara att de vetat hur det är på den andra sidan. Sidan där kärleken är svår och outgrundligt komplex. Sidan där det obesvarade ekar högre än någonting annat någonsin ekat. I detta inferno dricker upp det sista av mitt take-away-kaffe och beger mig hemåt. ”Värmen är i alla fall skön”, tänker jag tyst för mig själv.
”Och vad vet du om gryningen, förrän du mött varje morgon med sömnlösa ögon”
H. Hellström
