Till glömskans bakgård
På fettisdagen handlar jag en semla. Ett bakverk som jag växt upp med och som min farmor alltid bjuder på när det är säsong. Det är liksom bara så det är. Det hör den världen till. Jag förknippar den där gräddfyllda bullen med hennes lilla kök och det goda kaffet. Jag ler lite för mig själv när jag tänker på det. Valet att gå inom ett bageri på vägen hem från jobb ter sig plötsligt självklart. När jag står där vid disken och säger att jag skulle vilja ha EN semla så skäms jag nästan. Som om tvåsamhetens normalitet just i den stunden blir extra tung på mina axlar. Som om det faktum att jag är ensam skulle få de andra i kön att betrakta mig som en pestsmittad. En avart och anomali. Precis innan jag beställer så funderar jag för en kort sekund på om jag ändå inte ska beställa två. Bara för att inte väcka några tankar hos människorna som omger mig. Även om jag kommer att slänga den ena så känns det plötsligt som ett alternativ för att inte sticka ut. Jag blir irriterad på mig själv. ”Det ska väl de ta och skita i!”, tänker jag tyst. Jag köper bara en. Jag är på kollisionskurs med den där spontana rädslan för att sticka ut som jag precis upplevt. Jag vill sparka på den, sätta fyr på den och stilla betrakta medan den förvandlas till aska. Jag vill se hur vinden för bort dess stoft till glömskans bakgård. För alltid och evigt. Det där som sticker ut och är eget är ju något som jag annars prisar. Jag håller det unika högst. Normaliteten är inget jag annars eftersträvar, det är i stunder ganska fult. Jag antar att det är därför jag fascineras av allt det som råder i mig. Jag antar att det är därför det får mig att känna en sådan tacksamhet och helt och hållet ge mig hän åt dess förtrollning. Hade det inte varit på det viset så kanske jag vid detta laget inte levt ensam utan varit med någon bara för att vara normal, bara för att det ju är så man ”ska” vara. Det är ju så det ”ska” se ut. Inte sticka ut. Som om normen är viktigare än det som faktisk kan gnistra där inom en. Inte hålla känslorna som det primära utan falla in i konformiteten utan att egentligen vilja. Nej, det är inte jag. Min väg är mycket vackrare. Normalitetens gråskala är ingen match mot färgerna i det unika. Just det kriget har en självklar utgång. För mig är det just det som brinner i mig som spelar någon roll. Det är det som gör mig till någon. En strävan av att vara som alla andra gör mig ju just till ingen. En konstant utspädning av allt det som är jag ända tills det att jag upphör att existera som mig själv. Jag bär den där semlan högt när jag går hem. Som om den konkretiserar min känslovärld, både ljuset den bringar men även mörkret. Myntets två sidor. Och även om jag vet att den inte kommer att smaka som de jag ätit i min farmors lilla kök så kommer jag att äta den med andakt. Semlan som sticker ut.
Lev och älska!
Daniel
