Veckorna rusar. Dagarna avlöser varandra i en strid ström. Hejdlöst. Men innan allt det där slår mig med all sin verkliga kraft vaknar jag fortfarande kvar i drömmen. Greppande efter den. Desperat. Jagandes. Ännu en gång har hon förgyllt min natt. Ännu en gång har hon funnits där så oerhört verklig. Hon och jag, som ett Vi. Välmåendet är sådär totalt som det bara kan vara när drömmen och verkligheten för några korta sekunder överlappar varandra. När de lever sida vid sida. Symbios. De där magiska sekunderna i gryningen det det sömndruckna få regera. Ett tillstånd då jag fortfarande kan höra skrattet och känna henne så nära. Sekunder då jag fortfarande kan se leendet och hennes ögon. En chimär då den är som vackrast. Sedan hör jag hur dagens rörelser verkar utanför det öppna fönstret. Verkligheten tar sin okuvliga form och jag tar åter min plats i den. Såsom vi alltid gör. Ikläder oss åter den roll som är vår med nattens närvaro endast kvar i tanken. Beständiga och klara men likväl klädda i drömmens mantel. Den sista semesterveckan är snart ett faktum och som alltid undrar jag var allt tar vägen. Jag tänker på förra sommaren. Ett år sedan. Jag tänker på den unge mannen som satte hennes hjärta i brand. 12 månader av tankar. 12 månader av ord och bilder. Jag tänker på allt det som brinner i mig, allt det som gör mig levande. Trots allt känner jag tacksamhet. Även om jag önskat så mycket mer är det tolv månader av liv som brusar i mig. Komplext, våldsamt men så oerhört vackert.
White Lies - Max Frost
White Lies
Fyrtio år! Ja, det är några dagar sedan nu men ändå. Händelsen har bringat mig betydligt mindre ångest än jag väntat mig. Jag har väntat på den där krisen. När skulle den komma? När skulle den drabba mig? Men det verkar som om den aldrig kom på riktigt. Jag sitter på en balkong och betraktar det egeiska havet och hur den starka solen speglar sig i all sin glans. Trots allt är jag så oerhört lyckligt lottad när allt kommer omkring. Vad finns det att ha ångest över? Isbitarna i glaset spelar upp sin karakteristiska sång när jag för glaset till mina läppar. Jag funderar. Jag tänker. Fyrtio år! Vad hände egentligen? Hur kunde tiden gå såhär fort? Inte som en kris utan mer som en reflektion. De senaste åren far genom mitt huvud. Livet verkar bara ske, hela tiden finns det där. Ständigt pågående. Smärta, sorg och glädje om vartannat. Jag tänker på hur allt förändras under loppet av bara några år, men jag tänker framförallt på det gångna året. Vidden av allt det som skett inom mig. En resa i mig själv. Jag begrundar ännu en gång det som brinner i mig samtidigt som jag känner en viss oro för sommaren. Förra sommarens nyhet ekar fortfarande högt i mitt huvud. Jag tänker på hur den där unge mannen i stunder fått mig att känna mig sådär oerhört liten. Talanglös och blek. Hur han satte det där vackra hjärtat hon bär i sitt bröst i brand. Något jag aldrig varit kapabel till. Något min persona inte klarar av. Men det finns inte bara sorg i det. Jag har lärt mig att känna. Jag ser färger som tidigare varit osedda. Ohörda sånger spelas för mig och för mig allena. Allt det där bär jag med mig. Allt det där upplever jag, så jag väljer att prisa det istället för att låta det gräva ner mig. Det är så jag tänker och gör. Det är så jag känner. Fyrtio år men fortfarande med tonåringens vilda hjärta. Och när jag tänker efter är det väl just jag vill ha det. Åldern är ofrånkomligt så att grämas över den ter sig fullkomligt bortkastat. Men att fortfarande känna ungdomen i sig är väl det som gör oss till vilka vi egentligen är. Vår rätta ålder. Vårt sanna jag.
Lev och älska!
Daniel
”Och vad vet du om kärleken
förrän du förgäves hatat den
Och vad vet du om när hjärtat kan bränna
För kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva”
- Brännö serenad -
Håkan Hellström
Fyrtio år!
När jag ser henne stå borta vid gungorna är det återigen som om allt annat försvinner. Som om benen upphör att existera under mig och jag faller handlöst. Jag ser henne innan hon ser mig. Hennes två småtjejer leker som bara barn kan leka när sommarlovet äntligen anlänt. Det är en vacker bild. Full av liv. Det är ett hastigt påkommet möte men jag håller det högt. Det känns som det är det jag behöver inför min egen ledighet. Oron jag känt inför sommaren stillas för en stund och allt jag vill är att bara vara där och nu. I denna stund. Hon ser mig och ler det där leendet. Ett fullkomligt. Allt bara rämnar inom mig och jag kan inte göra annat än att le jag också. Fullständigt naturligt, totalt och utlämnande. Jag känner mig så oerhört naken och sårbar men jag älskar varje sekund. Varje minut som jag är där får hjärtat i mig att blomma. Värmen penetrerar mig och berusningen sätter åter in när hennes närvaro ger mig allt det där som det alltid gör. Som hon alltid gör. Sommaren är ung och jag känner doften från de grönskande träden i parken. Jag känner den solvarma markens varsamma omfamning. Mjukt gifter det sig med kvällssolen och den stilla bris som råder, och allt är tonsatt av ljudet av de lekande barnen på lekplatsen. Det är som om allting smälter ihop just i stunden. Till en enhet, ett tillstånd. Och innan vi ens sagt hej så känns kvällen ljuvlig och fullständig. Det hela är så oerhört märkligt egentligen. Vissa skulle anse att allt det som brinner i mig är bortkastat men jag väljer att inte göra det. Inte nu. Inte här. Just nu får det mig att känna, det får mig att leva på ett sätt som bara hon förmår. För när jag närmar mig henne så känner jag mig långt mer vid liv än vad jag gjorde för någon timme sedan, och just det måste få vara värt något. I alla fall för en stund. Eller hur?
Lev och älska!
Daniel