Det är en emotionell dag. Två arbetskollegor som jag i tolv år jobbat väldigt nära med går i pension. Det är en dag jag har väldigt nära till mina känslor. Avsked och adjö. Jag har svårt för det där, har alltid haft. Så det är en dåligt vald dag av slumpen att jag får se henne där på perrongen. Se henne vänta på det tåg som jag själv sitter på. Det är inte första gången som jag tycker mig se henne och som vanligt vet jag inte om det verkligen är henne jag ser där hastigt skymta förbi. Ett ögonblick. En tusendels sekund när jag sitter dagdrömmande i ett hav av musik. Men på något sätt är det tillräckligt Just denna dagen är det tillräckligt. Jag känner mig svag och mottaglig. Liten och småtrasig. Tankarna börjar naturligtvis vandra. Jag tänker på stationerna som väntar. Jag tänker på Lund och Helsingborg. Jag tänker på vad som eventuellt väntar där för henne? Vem och i vilket sammanhang? Kyssar, smek och kärlek. Jag vet inte varför jag hamnar där trots att det kan röra sig om vad som helst. Tankar, sus och bilder. Jag tänker på det hela vägen hem. Tänker på slumpen och hur illa valt dess sammanträffanden kan vara. Timing som när den är som sämst. Samtidigt är det samma mekanism som jag har att tacka för så mycket. Den egenskap jag avskyr mest är jag ju också i stunder oerhört tacksam för. Så på kvällen försöker jag finna något i de där tankarna och bilderna. Något som håller dem på avstånd och fokuserar på det vackra i att känna. Jag plockar om gitarren och släcker alla lampor utom en, och jag börjar skriva.
Lev och älska!
Daniel