Det är skrammel och stök. Jag försöker stänga bilderna ute med hjälp av en ljudvägg. The Von Bondies, The Nomads, Yeah Yeah Yeahs och The Stooges. Jag
spelar högt. Öronbedövande med öppna fönster. Egentligen vet jag inte vad jag hade gjort utan musik. Antagligen hade jag inte funnits här idag. Insikten slår mig men det är nog så det är. Den finns där alltid. En trogen och förutsättningslös kärlek.
När molnen är nattsvarta sveper den sina kärleksfulla armar runt ens sargade kropp. Den vaggar en i trygghet och för en bort från demoner och mörker. Den är min första och kommer att vara min sista kärlek och förälskelse. Musiken. Så är det bara.
Odiskutabel och ren. Den dömer inte.
Hela helgen har jag sett dem där i sitt nya hus. Ett nytt äventyr. Sett inflyttningsfester och helgfiranden. Precis som med bilderna från femtioårsfesten har jag bara tittat på fotografierna i mäklarannonsen en gång. Precis som då vill jag undvika hans närvaro där. Då, risken för att se dem omfamnade i bakgrunden. Dansandes. Kyssandes. Nu, en annan typ av närvaro. Ett fotografi på en vägg. Ett klädesplagg eller kanske en herrparfym på toaletten. Jag har inte heller läst kommentarer till inläggen. Drar slutsatsen att han finns där i ord. Som en förkunnare av deras kärlek. Och jag försöker minska hans närvaro i mitt huvud. Jag kämpar mot väderkvarnar. Stångas med mig själv. Samtidigt kunde jag verkligen se henne där i annonsbilderna. Såg hur hon gjort det till ett varmt hem för henne och hennes tjejer. Ett hem som bar hennes färger, hennes själ. Jag kände igen mig. Minns de gånger jag var hemma hos henne. Musik, middag och sällskapsspel. But that was then and this is now. Men jag minns allt det där vackra. Jag minns hur det var en gång.
Jag minns
When it rains it pours. Det är som att jag inte kan slappna av. Jag lägger all kraft på att inte vända på huvudet när någon går förbi
på gatan bredvid bordet vi sitter vid. AW. Jag försöker andas djupt. Slappna av. Men jag lyckas aldrig riktigt. Jag har varma minnen från restaurangen. Minnen jag vårdar ömt och som framkallar oerhörd värme. Men idag är det annorlunda. Det är som
att jag trängt mig på. Som att det är deras utrymme. Inkräktar på deras bord och kontext. Som att deras förälskelse sitter i väggarna. Kärleken. Jag spelar dock upp min föreställning. Mina gamla kollegor anar ingenting. De märker inte av de
höga vågorna i mitt huvud. Stormen. Jag ler och pratar men samtidigt är jag någon helt annan stans. Några timmar senare är jag hemma igen. Jag kan bocka av kvällen. Till sist somnar jag i soffan. Utmattad. Tömd. På väg till jobb nästa morgon tänker
jag på mötet i snabbköpet ett par dagar tidigare. Hur snabbt allt gick. En sekund som sätter i gång så mycket. Sedan händer det. Jag scrollar slött igenom mina sociala medier allt medan morgonen vaknar. Plötsligt ser jag att hon lagt ut annonsen på
hennes hus. Fullkomligt väntat men ändå. Något sätts i gång i mig. Jag tittar igenom bilderna på vad jag antar är hennes sista egna hem. Jag ser bord där de ätit tillsammans. Hur de njutit av varandras sällskap över helgfrukostar. Jag ser tamburen
där han hängt sin jacka och hon kysst honom så fort han kommit in genom dörren. Jag ser sängen där de fulla av lust älskat oräkneliga gånger. Jag ser också altanen. Plötsligt slungas jag tillbaka till sommaren 2020. Covidåret. Jag har flytt till Göteborg
då Grekland inte är ett alternativ. På väg ner till hotellfrukosten dagen efter min födelsedag får jag plötsligt en hälsning från henne. Överraskningen är total. Lika total som den värme hennes ord alltid genererat. Hon berättar han hon flyttat från
lägenheten. Vi pratar om att ta en öl på altanen så fort hon kommit på plats. Det blir aldrig några öl i solskenet, livet kom emellan. Men jag minns hur bra konversationen fick mig att må. Nu väntar andra äventyr för henne och hennes tjejer.
Kanske har de redan flyttat in hos honom, eller så letar de nytt. Letar efter en gemensam nystart. Nästa steg som förkunnar deras kärlek. Det där sista steget för henne som gör att hennes hjärta helt och hållet nu hittat hem. Hittat det hon sökt efter
de senaste åren. Jag ser hur de firar. Inflyttningsfest som sammanfaller med deras tvåårsfirande. Jag hör skratten och glädjen. Jag ser kyssarna och leenden. Jag ser hur de pyntar inför julen. Hur granen kläs och glöggen som sakta värms på spisen.
Det är nästan så att jag kan känna doften. Ingefära, nejlika och pomerans. Bilder av en stor nyårsfest de anordnar en vecka senare. Allt för att fira att de hittat hem. Bilderna kommer i en strid ström. Tusentals. Jag ser mannen jag sett bara ett
par dagar tidigare. Jag ser honom där vid hennes sida i deras nya hem. På deras nya äventyr.
Jag känner mig trött. Trött i kroppen. Trött i sinnet. Trött i själen. Och jag tänker på ett gammalt ordstäv och hur rätt de hittar ibland. When it rains it pours!
When it rains
Tillfällena kommer allt oftare. De där tillfällena då jag ser dem. Återigen som att världen utsätter mig med en tilltagande frekvens. Hastiga glimtar på håll blandas med incidenter i närheten. På väg hem från jobb går jag in i närbutiken där jag bor. Grekisk yoghurt , ägg och banan. Den senaste tiden har jag tänkt på hur det kommer vara första gången jag eventuellt springer på dem där. Och så händer det. Jag står och slår in koden på mitt kort när jag plötsligt ser henne gå förbi. Hon ser mig inte. Tätt efter henne kommer han. Det slår mig återigen att han verkar äldre. Jag tänker på killen från Stockholm som hon träffade för ett par år sedan. Han som verkade yngre, filmstjärnesnygg. Jag kommer mycket väl ihåg komplexen han framkallade. Jag kommer ihåg hur han fick mig att känna mig gammal. Grå. Mannen som följer tätt efter henne i den lilla närbutiken framkallar andra mindervärden. Visuellt är de oerhört olika. Men det spelar naturligtvis ingen roll. Han få mig att känna mig minst lika otillräcklig, troligtvis än mer. Känslan av att kärleken hon nu känner är något annat. Total och fullständig. Att det han framkallar i henne är något ingen annan lyckats med tidigare. Inte ens en filmstjärnesnygg kille från Stockholm. Småsint och fult försöker jag hitta någonting i det att jag är yngre, eller i mitt hår. Som en försvarsmekanism alstrad av reptilhjärnan och det allra lägsta av ställen. Men det får mig bara att tycka än mindre om mig själv. Att jag ens går där i tanken. Jag skäms och blir illamående av min hjärnas vägval. Jag styr tanken tillbaka och känner istället hur avundsjuka kommer. Avundsjukan mot honom och allt det han är. Alla de egenskaper han bär som gör honom till den hon väntat på. Det hem han lyckats ge hennes hjärta. Den som väcker allt det där ingen lyckats med tidigare. Avundsjukan jag känner för att han får gå där med henne i en liten närbutik och kanske handla något som de glömt till middagen de kommer äta senare. En av många gnistrande stunder. som världen valt att förgylla resten av hans liv med. Livet med henne. Det vackraste av liv.
Livet med henne
AW om mindre än en vecka. Tisdag. Gamla arbetskollegor. Plötsligt får jag reda på att de bokat restaurangen som jag nu gjort till deras. Den på gatan jag sett henne på. Ångesten kommer som ett brev på posten. Den sköljer över mig. Våg efter våg. Hade det varit mina nära vänner hade jag hittat på ett svepskäl och bett dem välja någon annan. Men i detta sammanhang hade det bara verkat konstigt. Ibland får jag känslan av att något odefinierat är ute efter att sätta åt mig. Kanske har jag varit en despot och tyrann i ett tidigare liv och får nu betala. Karma. Jag vet redan nu att jag kommer ligga sömnlös natten innan. Att jag kommer sitta där på helspänn och undvika att titta på människor som går förbi. Människor som sitter vid borden. Eventualiteterna är för många. För nära. Det är lördag i tidig september och högsommarvärme. Kanske den sista sucken av sommaren innan hösten tar över. Planerna att sätta mig i parken med en bok och två kalla öl stryker jag. Så fort jag får meddelandet om tisdagen så tar det där andra överhanden. Rädslan. Fegheten som övermannat mig när tanken kring vad som kan möta mig där tar över. Jag ser dem där på en filt i skuggan. En sen lunch och en kyld flaska vitt. Jag ser hur hon ligger med sitt huvud på hans lår. Jag ser allt det där på grund av ett meddelande om en stundande AW. Jag ser allt det där då sommaren gör ett sista besök. Plötsligt är jag tacksam för hösten som ska komma. Mörkret som ger skydd. Vädret som gör att människor stannar hemma. Så låt hösten komma. Jag står med armarna öppna och är redo. Redo att omfamna den. Välkommen.
Välkommen
Så tycker jag mig se dem igen. Ännu en gång sammanfaller det med en av mina löpturer. Jag passerar ett ställe där man kan fylla på luft i trötta cykeldäck. Precis där jag svänger av ner mot slottet. Som vanligt vet jag inte med säkerhet. En hastig sekvens. Hon lutar sig ner så jag ser aldrig det gränslöst vackra ansiktet. Svart cykel. Blont hår och samma frisyr. Han står med ryggen mot mig. På knä och fyller på luft i hennes framdäck. Skallig. Äldre. Som sagt, jag har ingen aning om det är dem men så fort jag sprungit förbi är det dem jag sett. I alla fall i bilden i mitt huvud. Kanske har de varit ner på Ribersborg i sensommaren. Fångat sommarens sista strålar tillsammans. Kanske är de på väg till gatufesten i en annan del av stan. Den en vän försökt få med mig på några dagar tidigare. Den jag sagt nej till. Skyllt på att jag haft andra planer. En lögn. Kanske är de bara på väg till en sen lördagslunch med vänner. Alternativen är som alltid för många för min hjärna att få grepp om. Skådespelen likaså. Kyssar, smek och solsken. Får mig får hösten gärna komma. Jag välkomnar det avtagande ljuset. Mörkret. Skyddet det ger på gatorna. Allt som plötsligt döljs i kvällen mantel av bristfälligt ljus. Saker jag slipper se. Tryggheten det skänker gatorna. Tankar jag slipper få. Bilder jag slipper se. När jag sedan vaknar på söndagsmorgonen ligger resterna av mötet kvar. Det första jag tänker på är om hon vaknar i hans armar där bara ett par gator bort. Tankarna är nästan kopior av de som cirkulerat en vecka tidigare. Kanske kysser hon honom just i den stunden. Önskar honom en god morgon. Kanske kryper hon kärleksfullt närmare honom just som klockan slår åtta och berättar hur mycket hon älskar honom. Kanske förenas de där i början av september. Kanske.