0 Läs mer >>

Mellan dröm och verklighet

Klockan förkunnar morgonen utanför

nyårsmorgonen

En närvaro trots frånvaron

Hennes

Just mellan dröm och verklighet

Mellan natten och en gryende morgon

En dimma av det drömda gör morgonen otydlig

Vackrare

Som om det vore

Som om det fanns

Varma vågor av välmående lyfter mig

Reser mig upp för att ta emot sista dagen

Stöttar mig de första stegen

på den sista vandringen

Skjuter mig framåt

med hennes bild fortfarande i sinnet

Morgonen känns lätt

Syre

Gnistrande klar med henne fortfarande i tanken

Nakna fötter på kalla golv

men trots det värme

En sådan oerhörd värme

Lika påtaglig som någonsin tidigare

Så jag hälsar dagen

Den sista

En sista morgon på ett gammalt år

Jag säger godmorgon

Jag säger adjö

och jag säger välkommen

En morgon som så många

men en morgon fortfarande i drömmen klädd

Vacker

Gnistrande

Påtaglig

Som hon

 

 

Som hon

0 Läs mer >>
Julaftonen blir som alltid en prövning. Trots att jag haft en ovanligt bra känsla för julen detta året så bringar aftonen den sedvanliga disharmonin. Jag känner mig helt ur fas. Som om jag inte passar in i min egen kropp, i mitt eget sinne. Jag åker som alltid ut till min far och farmor, men vill egentligen inte. Väl där vill jag bara hem och jag skäms för just den känslan. Känslan av att vilja få det överstökat. Bocka av och förpassa till historien. Jag tänker att jag nästa år kanske tar den där trippen utomlands över julen. Jag har tänkt på det många gånger men det har aldrig blivit av. Tänker att jag flyr nästa år. Söker högtidens harmoni någon annanstans. Ron. Friden. Samtidigt finner jag dock något i vistelsen hos min farmor och far. Något viktigt, något som inte bara genererar disharmoni. Kanske är det sista julen jag får fira med min farmor. Jag tycker hon blir mindre och mindre för varje gång jag ser henne. Hennes ord och meningar är svårtydda, men hon finns fortfarande där. Så på väg hem känner jag ändå tacksamhet. Känner att jag varit där jag skulle vara. Hittar julen där till sist på 132:an till Malmö. Just där i de sista timmarna av den 24:e december. Just där i aftonen.
 
 
 

24:e december

0 Läs mer >>

Ett väsen jag bär med mig

Hennes

Ständig i rummen i mitt hjärta

En konstant i den vackraste ekvation

Olöst för all evighet men ändå

Så omöjlig att förneka

Just där

Unik i sin existens

Fullständig i sin yttring

Ett djupt andetag bär mig bort

Där i takt med hjärtslagen

Slutna ögon leder mig

leder mig till bilderna bakom

Jag ser henne i decemberljusen

i röken som stiger från eldkorgarna

Jag ser henne i lågornas hypnotiska dans

Ett tunt lager snö under mina sulor

Ljudet när jag beträder

Jag ser henne i det skimmer som nysnö ger

Även det tunnaste lager bringar ordning

I gnistrande ljust

I hymner som berör

Just där

Just där

 

 

 

 

 

 

 

 

I takt

0 Läs mer >>

En bit bort i hotellbaren beställer en äldre man in en old fashioned. Kanske är han här i jobbet, kanske inte. Ensam eller själv? Två ord så nära men ändå så vitt skilda åt. Utanför ligger Prags gator frostprydda och inväntar jul. Kulörta ljus återspeglas med förvridna strålar i pölar med fruset vatten. Som om det är själar på flykt. Distortion i minusgrader. En bit bort i baren inväntar även jag julen. Själv! Jag påkallar bartenderns uppmärksamhet och beställer in en öl och en Becherovka. Trots julgranen mellan de två läderfåtöljerna bakom mig och lågmäld men välkänd högtidsmusik i högtalarna så infinner sig inte den sedvanliga ångesten inför det som stundar. Tvärtom känns det ganska bra. Som om julen för första gången på länge kan samexistera i fred med mitt sinne. Symbios. Vit flagg i ett krig som pågått så länge. Jag vet inte om det beror på att jag befinner mig på annan plats men det gör inget. Jag bjuder in det fridfulla. Jag tar den stillhet som råder i en liten hotellbar i Prag i hand. Jag håller den varsamt men ändå bestämt. Jag tänker på Thåström som åkte till södern i USA bara för att sitta i just en hotellbar i två veckor. Jag tänker på hösten som gått. Jag tänker på mitt nya jobb som stulit ofantliga mängder av energi och sugit så mycket ur mig, men jag tänker också på ett år av toppar av extrema vågor av värme. Otvetydig klarhet. Jag tänker på fullständiga tvivel som motarbetats med en lust i allt det jag känner. Det som brinner. Just där har jag greppat den återstående viljan. Där i det återstående ljuset, Så just där i en kväll i Prag omfamnar jag julen för första gången på länge. Jag tar den till mig. Erkänner mig besegrad och bugar och reser mig samtidigt. Jag och julen sida vid sida, hand i hand. Jag låter kvällen vara där.

 

Lev och älska!
Daniel

Stillhet

0 Läs mer >>
Fredag och en vecka kvar. En vecka tills det att jag lämnar Kastrup till förmån för Prag. Desto närmare jag kommer desto större blir behovet. Behovet av att för en stund få släppa jobbet i tanken. Lämna det här hemma. Men även behovet av att hitta ett sätt att möta stundande helger. Tekniken i år är annorlunda. Jag har bestämt mig för att möta julen ”head-on” som omväxling. På kollisionskurs istället för att undvika. Möta den i en excess av julmarknader och utsmyckning i ett högtidligt Böhmen. Bjällrande klockor och varmt vin i gatstånd. Jag vet inte om det är rätt teknik men det är åtminstone annorlunda. Varmt vin ja. Jag tänker på den där drömmen som jag hade för ett par månader sedan. Drömmen som dök upp i tanken igen på väg hem från jobbet en dag. Den där om hur vi står vid ett litet ställe just vid en av broarna över Moldau och dricker glögg. Hon och jag. Bilden av hur en apelsinskiva stilla flyter i hennes pappmugg. Ångan från den varma drycken som sakta letar sig upp mot praghimlen. En våldsamt vacker bild och fortfarande så oerhört tydlig. Ett leende letar sig fram till mina läppar. Som om bilden av sammanhanget genererar värme. Som om den varma röken från muggen hon varsamt kupar med sina händer letar sig genom mitt drömska medvetande och hittar mig där på fredagskvällen. Från tanken in i hjärtat. Från drömmen in i decemberaftonen. Från ett Prag i fantasin till en verklighet i Malmö.
 
Lev och älska!
Daniel

Excess