24:e december
Julaftonen blir som alltid en prövning. Trots att jag haft en ovanligt bra känsla för julen detta året så bringar aftonen den sedvanliga disharmonin. Jag känner mig helt ur fas. Som om jag inte passar in i min egen kropp, i mitt eget sinne. Jag åker som alltid ut till min far och farmor, men vill egentligen inte. Väl där vill jag bara hem och jag skäms för just den känslan. Känslan av att vilja få det överstökat. Bocka av och förpassa till historien. Jag tänker att jag nästa år kanske tar den där trippen utomlands över julen. Jag har tänkt på det många gånger men det har aldrig blivit av. Tänker att jag flyr nästa år. Söker högtidens harmoni någon annanstans. Ron. Friden. Samtidigt finner jag dock något i vistelsen hos min farmor och far. Något viktigt, något som inte bara genererar disharmoni. Kanske är det sista julen jag får fira med min farmor. Jag tycker hon blir mindre och mindre för varje gång jag ser henne. Hennes ord och meningar är svårtydda, men hon finns fortfarande där. Så på väg hem känner jag ändå tacksamhet. Känner att jag varit där jag skulle vara. Hittar julen där till sist på 132:an till Malmö. Just där i de sista timmarna av den 24:e december. Just där i aftonen.