Det är som om våren anländer tidigt. Trots att kalendern fortfarande proklamerar februari så känner jag den. Mer som en känsla än ett metrologiskt faktum. En vibration. Ett samtal som resonerar både dåtid och framtid. Ett samtal som inger hopp i en tillsynes hopplös samtid. Jag känner värmen. Hennes. Det är som om jag blundar och lyfter mitt ansikte mot solen och tar emot den där första värmen. En bänk i söderläge. En sol som klättrar. Trots att det bara är ord omfamnar de mig, de bär mig i helgen. Jag vet att allt det där andra kommer att svepa över mig igen, förr eller senare gör det alltid det, men just nu har det distans. Just nu håller det avstånd. Istället finner jag ro där i stunden. Tankar kring pandemi och litenhet har för en stund tystnad, likaså självkritiken och komplexen. Allt det som annars är ett latent brus. För en stund har sinnet landat och jag värms jag upp där i medvetandets vår. Där med ansiktet mot solen tar jag emot och för en stund är det stilla och vackert. Allt i vibrationen av ord. Allt i vigrationen av henne.
Återigen färgas morgonen av en förfluten natt. Påverkad av den fantasi som utgör sömnen. Denna gång är känslan annorlunda. Diametralt motsatt. Idag vaknar jag varm i tanken. Med ett leende när jag öppnar ögonen så möter jag morgonen. Jag vaknar med en ro som är ovanlig. Som så ofta har hon haft en roll i drömmen. Huvudrollen. Vi springer på varandra på en konsert. En kram, ett leende och en kyss på min kind. Det där skrattet som är så så fullkomligt och som jag kan framkalla med blott en tanke. Ett universum som funnits där i natten. Hennes. Jag bär det med mig in i morgonen. Samtalet över en öl medan bandet spelar. Om allt och inget, och tiden som gått. Vi fyller i de kapitel som ekar tomma. De senaste årens blanka sidor. Allt finns där tydligt och berusar mig i när jag vaknar. Vänner som åter knyter an. Som alltid har jag haft farhågor för datumet. 14:e februari. Jag skyr det och som alltid framkallar det klåda i medvetandet. Så jag tar istället fasta i nattens upplevelser. Jag låter dem breda ut sig som en varsam matta. Jag låter det skölja över mig och spola bort allt det som kalendern påminner mig om. För en stund flyter jag bort från söndagen och omfamnas av det där andra. För en stund dansar jag i ekot av en dröm, till tonerna av ett annat universum.
Ekot
I drömmen har vi precis gått förbi varandra. På en av stadens gågator har vi hälsat som bekanta men inte mer. Inte stannat och pratat om allt som är och som varit. Inte pratat om allt och inget så som vi en gång gjort. Istället har vi båda hälsat på någon som vi en gång kände. Pliktskyldiga nickningar och leenden. En gång bekanta. Jag vaknar ledsen. Trots bilderna och drömmens fiktiva natur är jag påverkad när jag öppnar ögonen och vaknar. Det blir ingångsläget på dagen och utgångsläget för morgonen. Jag reser mig upp och känner kylan mot min nakna hud. Jag stannar upp och känner efter. Registrerar temperatur. Februari genom ett öppet fönster. Bilderna från natten biter sig kvar. Jag tänker på hur förgängligt allting egentligen är. Hur om vi inte vårdar det som verkligen betyder något plötsligt kan glida oss ur händerna. Hur det som vi tar för givet kanske inte alltid förblir en självklarhet om vi inte tar hand om det. Vattnar och göder. På den relativa bråkdelen av en sekund kan allt plötsligt förändras. Jag tänker på tid som gått, år som parallellt med det att vi åldras blir allt viktigare. En dag är allt för sent. Livets faktum. En månad in i ett nytt år och med ens har nya månader förflutit. Den där sista festen som nu plötsligt befinner sig i ett annat årtionde. Skratt, stunder och kvällar äldre än så dyker upp ovanför ytan. Hela tiden bryts mina tankegångar av bilden från drömmen jag haft. En hälsning på en av stadens gågator. Och varje gång den dyker upp känns den som en kniv i hjärtat. Varje gång hugger det till i själen. Varje gång.