Vibration
Det är som om våren anländer tidigt. Trots att kalendern fortfarande proklamerar februari så känner jag den. Mer som en känsla än ett metrologiskt faktum. En vibration. Ett samtal som resonerar både dåtid och framtid. Ett samtal som inger hopp i en tillsynes hopplös samtid. Jag känner värmen. Hennes. Det är som om jag blundar och lyfter mitt ansikte mot solen och tar emot den där första värmen. En bänk i söderläge. En sol som klättrar. Trots att det bara är ord omfamnar de mig, de bär mig i helgen. Jag vet att allt det där andra kommer att svepa över mig igen, förr eller senare gör det alltid det, men just nu har det distans. Just nu håller det avstånd. Istället finner jag ro där i stunden. Tankar kring pandemi och litenhet har för en stund tystnad, likaså självkritiken och komplexen. Allt det som annars är ett latent brus. För en stund har sinnet landat och jag värms jag upp där i medvetandets vår. Där med ansiktet mot solen tar jag emot och för en stund är det stilla och vackert. Allt i vibrationen av ord. Allt i vigrationen av henne.