Två veckor in i semestern och den känns lång. Den är annorlunda. Otydlig i konturerna. Transparent. I den tidiga morgonen sitter jag och tittar på videor på Youtube, videor från öarna jag skulle ha varit på. De vars hamnar jag skulle beträtt. En vaken morgondröm. Det är nästan som jag kan känna dofterna där genom den 13 tum stora skärmen på min laptop. Nästan. Jag hör de välbekanta ljuden. Jag hör dem resonera där i varenda cell. Låter dem vibrera. Värmen och havets salta närvaro. Pinje och cikada. Jag är nästan där, nästan…men ändå inte. Saknaden anländer. Tomheten. Men sedan hittar jag det där som är min superkraft. Jag använder den. Den där att finna saker i medvetandet som gör något med mig. I tanken. Jag tänker på födelsedagen knappt två veckor tidigare. Eller snarare sagt tänker jag på morgonen dagen efter. Jag står bakom en semi-kändis som figurerar i frekventa tv-reklamer för ett betting-företag. Det är i kön till äggröra och bacon. Plötsligt ljuder min mobil till och förkunnar ett meddelande. Det är först när jag satt mig ner och ser att det är hon som gratulerat på födelsedagen. Egentligen har jag inte trott att den där gratulationen ska komma, att distansen blivit för stor. Jag tänker på sommaren för ett år sedan. Den märkliga. Jag tänker på året som gått. Jag tänker på saker jag satt ord och meningar på och skickat. Så nej, jag hade inte trott den skulle komma. Hoppats ja, men aldrig riktigt trott. Hennes ord har som alltid sin unika effekt. Hon berättar att hon varit sjuk och det finns så mycket jag vill fråga om det, så många tankar och känslor. Oro. Men jag vill inta att det ska bli ett av de där mastodontsvaren jag så ofta känt ånger för efteråt. Vill inte att hon ska känna sig tvingad till att svara. Det kommer kanske en annan tid då hon kan berätta mer. Så jag fokuserar på den välbekanta värmen istället. Den hon alltid genererat. Hur den letar sig genom mig. Som alltid är det som att varje bokstav har sitt alldeles egna spektrum av färger. Så jag tar det till mig. Låter det fylla mig. Det där ekot av en vänskap. Vår. En annan resonans. Lika vacker som den är värdefull. Leendet som sprider sig på mina läppar är omöjligt att hejda. Genuint och genomgående. Orden får morgonen utanför att bli än vackrare, solen än mer sommarlik. En födelsedag så olik den förra. Så jag andas där en morgon i Göteborg. Med djupa andetag fyller jag mina lungor och bara andas i just det tillståndet. Just där och just nu.
Nu 46
Om ett par dagar skulle jag ha varit på väg.
”Klockan ringer tidigt och jag beger mig mot centralstationen med min ryggsäck genom ett fortfarande sovande Malmö. En vacker stillhet. En kort tur med tåget över bron och sedan en öl på Kastrup medan jag nyfiket studerar människor. Förväntansfull och med en känsla av lätthet. Vaken trots bara några timmars sömn. Sedan flyg. En bok, musik i öronen och en kall öl på det lilla fällbordet. Värmen som slår emot mig när jag stiger av timmar senare. Doften av flygbränsle där på asfalten på en liten flygplats. En doft som blir betingat njutbar. Framkallad av ett sammanhang i tid och rum. Ett rätt sammanhang. En kort tur med en taxi ner till hamnen på Skiathos. Den välbekanta kontrasten mellan värme och kyla när en aircondition på högvarv gör sitt jobb på det lilla biljettkontoret för färjebiljetter. Efter det en lunch. Strax efter tolv är tempot i byn lågt. Värmen påverkar. Jag sätter mig ner på en taverna och beställer in en stor öl i ett frostat glas som precis plockats ur frysen medan jag bläddrar i menyn. Små högtalare upphängda i taket med ståltråd vidareförmedlar musiken från en grekisk radiostation. Jag andas för första gången på länge. På riktigt. Djupt. Känslan av hur de små atomerna av syre hittar rätt. Jag sitter kvar länge. Äter sakta och beställer in ytterligare öl. Människor går förbi och jag studerar dem. Alla med sina unika historier. Alla där i just denna stund. Med någon timme kvar tills det att färjan ska anlända tackar jag för mig, betalar notan och går mot hamnpromenaden. Min bok och en kall drink medan vattnet sakta slår mot kajen. En bris från det Egeiska havet gör tillvaron där i skuggan så oerhört behaglig. Allt är lågmält. Stillhet råder. Båtresan tar nästan två timmar. Hamnar besöks och lämnas. Människor lämnar och färre stiger på. När vi sedan anlöper den sista hamnen är vi bara ett fåtal kvar. Jag stiger av och känner dofterna. De välbekanta och välkomnande. Ljuden likaså. Varenda ton. Jag letar upp en taxi för vidarefärd till den gamla staden. Den kallas så. Chora på Alonnisos. Taxichauffören hjälper mig av med ryggsäcken och snart är vi på väg. Snabbt på snirkliga vägar. Uppåt. Fartvinden rusar genom öppna fönster i en silverfärgad Mercedes med några år på nacken. Plötsligt står jag där framför det lilla hotellet jag bott på några gånger. En stund senare sitter jag på balkong. Plötsligt är jag där och känner hur lugnet strömmar genom mig. Jag blundar och tar in allt. Jag blundar och är.”
Men alt det där får vänta. Allt det där tillhör en annan tid. En tid som varit och en tid som kommer. En tid som inte är nu. Den 1:e juli ligger månaden naken och oskriven framför mig och jag vet inte vad jag ska fylla den med. Ovant närmar jag mig den med frågor. Ovant står jag där inför den vila som semestern bör vara. Ovan.