Just då och just nu
Två veckor in i semestern och den känns lång. Den är annorlunda. Otydlig i konturerna. Transparent. I den tidiga morgonen sitter jag och tittar på videor på Youtube, videor från öarna jag skulle ha varit på. De vars hamnar jag skulle beträtt. En vaken morgondröm. Det är nästan som jag kan känna dofterna där genom den 13 tum stora skärmen på min laptop. Nästan. Jag hör de välbekanta ljuden. Jag hör dem resonera där i varenda cell. Låter dem vibrera. Värmen och havets salta närvaro. Pinje och cikada. Jag är nästan där, nästan…men ändå inte. Saknaden anländer. Tomheten. Men sedan hittar jag det där som är min superkraft. Jag använder den. Den där att finna saker i medvetandet som gör något med mig. I tanken. Jag tänker på födelsedagen knappt två veckor tidigare. Eller snarare sagt tänker jag på morgonen dagen efter. Jag står bakom en semi-kändis som figurerar i frekventa tv-reklamer för ett betting-företag. Det är i kön till äggröra och bacon. Plötsligt ljuder min mobil till och förkunnar ett meddelande. Det är först när jag satt mig ner och ser att det är hon som gratulerat på födelsedagen. Egentligen har jag inte trott att den där gratulationen ska komma, att distansen blivit för stor. Jag tänker på sommaren för ett år sedan. Den märkliga. Jag tänker på året som gått. Jag tänker på saker jag satt ord och meningar på och skickat. Så nej, jag hade inte trott den skulle komma. Hoppats ja, men aldrig riktigt trott. Hennes ord har som alltid sin unika effekt. Hon berättar att hon varit sjuk och det finns så mycket jag vill fråga om det, så många tankar och känslor. Oro. Men jag vill inta att det ska bli ett av de där mastodontsvaren jag så ofta känt ånger för efteråt. Vill inte att hon ska känna sig tvingad till att svara. Det kommer kanske en annan tid då hon kan berätta mer. Så jag fokuserar på den välbekanta värmen istället. Den hon alltid genererat. Hur den letar sig genom mig. Som alltid är det som att varje bokstav har sitt alldeles egna spektrum av färger. Så jag tar det till mig. Låter det fylla mig. Det där ekot av en vänskap. Vår. En annan resonans. Lika vacker som den är värdefull. Leendet som sprider sig på mina läppar är omöjligt att hejda. Genuint och genomgående. Orden får morgonen utanför att bli än vackrare, solen än mer sommarlik. En födelsedag så olik den förra. Så jag andas där en morgon i Göteborg. Med djupa andetag fyller jag mina lungor och bara andas i just det tillståndet. Just där och just nu.