Det är underliga tider. Tider man aldrig upplevt. Oerfaret. Jag har tänkt mycket på hur hon har det mitt i allt. Nytt boende samtidigt som världen är ur fas. Dur och moll. En värld som snurrar snabbt. En vår som inte är som alla andra. Utanför fönstret lyser solen starkt från en klarblå himmel och jag tänker på vart hon är på väg. Hennes nya hem. Det blir så tydligt att vi är någon helt annan stans än där vi en gång var. Två åtskilda världar. Hur lite jag idag vet om hennes liv idag. Det är som om moln drar in över den klara himlen när jag tänker på det. En vänskap på is, kanske i imperfekt. För ett par år sedan hade jag skickat en länk till en låt på Spotify och frågat hur det var med henne. Bara lite kort. Allmänt ”smalltalk”. Till synes oviktigt men såhär i efterhand ytterst värdefullt. Vardagens händelser som på avstånd värdesätts något oerhört. Så jag sitter där och tänker på hur de har det. Var de flyttat och allt det där andra. Musik och konserter. Jobbet och träning. Frågor kring allt det där vardagliga som utgör själva livet. Ett samtal mellan vänner. I en vår som inte känns igen lyser just den vardagen med oändligt saknad.
Världen är skör. Jag sitter på ett coronaöde tåg och ser de välbekanta vyerna rusa förbi därutanför och tänker på hur bräcklig vardagen och det liv vi känner till egentligen är. Hur allt på några dagar kan ställas på ända. Omkullkastas. Hur färger transformeras och gränser stängs. JAG-tanken kontra den kollektiva VI-tanken. Egoism kontra solidaritet. Jag sitter där med ett hopp om ett uppvaknande. Att allt till slut kommer att göra oss lite bättre, lite mer omtänksamma. Veckan har dessutom fått mig att betrakta allt lite sådär utanför mig själv. Ovanför. Under. Orden jag tenderar skriva här fångar på inga sätt upp allt det som far genom medvetandet. Alla tankar och rörelser, och alla av livets melodier är inte ämnade att hamna här. Snarare fungerar det som ett avlastningsbord för en handfull av dem. De som jag vill lasta av. Det har varit själva grundtanken de senaste åren. Precis som den där hyllan som fanns i min farmors kök precis till höger när man kom in från hallen. Där man la allt det som man inte visste var man skulle lägga bara för att bli av med det. Ofta till min farmors stora förtret. När jag läser det jag skrivit det senaste åren känner jag dock mig plötslig så oerhört egoistisk. Detta trots att syftet med orden och meningarna är just att lämna de jobbiga tankarna där. Det finns så många andra tankar av en helt annan natur. Tankar om henne och hur mycket jag unnar henne lyckan, glädjen, värmen och kärleken. Den fina sidan av myntet.
Men trots syftet med avlastning kan jag ändå inte känna annat än att självfokuset i det jag skrivit är så oerhört oklädsam. Det sticker i mina ögon när jag betraktar det där från ovan. Mina ord, En deformation. När allt kommer omkring så är det viktiga den värme och glädje som de facto är den egentliga kärnan, det som borde vara i fokus. Det som egentligen spelar någon roll. Det vackra. Det som världen är i ett så skriande behov av. Även om jag vet att jag då och då antagligen åter kommer att fastna i självanklagelser och det som alltid följer i dess kölvatten så är det den där vackra kärnan som är det viktiga. Omtanken. En tanke som allting bör kretsa kring. En tanke som allting bör ha sin utgångspunkt i. Ett epicentrum sprunget ur Lycka, Glädje, Värme och Kärlek.
LGVK
Jag är nere vid minneslunden med två ljus. Det är ett tag sedan nu. Jag slås alltid av stillheten som råder där. Trots att kyrkogården ligger i stans allra centralaste delar så känns det som att den är någon annanstans. Jag har tänkt en hel del på min farmor den senaste tiden. Det där dåliga samvetet över att jag inte besökte henne oftare de sista åren. Men jag har även tänkt en del på tacksamheten jag känner att jag spenderade den där sista julen med henne och var där på hennes födelsedag ett par månader senare. Hon hade den där förmågan att få en att känna att man dög, att man var bra. I hennes ögon fanns man alltid. Så jag sitter där på fredagskvällen och saknar henne. Saknar den vän hon var och det sätt min farmor jordade mig.
När jag sitter där i mitten av mars inser jag också vikten av att inte låta fantasin skena iväg med mig. Att fortsätta arbetet med att inte låta tankar orsaka de där känslospelen som ibland blir så påtagliga i mig. Samtidigt känner jag att jag inte låter mig övermannas på samma sätt som förut. Jag har åtminstone lyckats med att ta ett par små steg tillbaka, se det utifrån. Så jag sitter där ett tag och bara är. Lyssnar på fåglarna och vindens sång i träden ovanför. Lyssnar på det avlägsna, nästan stumma sorlet från torget en bit bort. Jag sitter där på den där annonsen och önskar innerligt att hon mår bra. Oavsett vart hon är på väg så önskar jag henne bara och endast det bästa. Så har det alltid varit och så kommer det alltid förbli. Fredagskvällen är på ett sätt vacker där i mars och jag försöker bara vara. Jag försöker låta allt bara vara och andas.
Att andas
Så kommer då den där bullentinen. Trots att jag vid flertalet tillfällen funderat på om de flyttat ihop så slår notisen fullständigt undan benen under mig där i den tidiga morgonen. Trots att den är väntad så tilltar bruset. Andnöden sätter in och det känns som om 10 fullväxta människor har parkerat på mitt bröst. Plötsligt ser jag den där lägenheten i vilken jag har mitt sista privata minne med henne. Den där kvällen med lax och brädspel som skulle bli vår sista tillsammans, bara vi hon och hennes ena dotter. Hade jag vetat vad som skulle komma så hade jag väntat bara någon minut till. Försökt förlänga kvällen. Varje sekund är såhär i retrospektiv ovärderliga. Bara någon minut till. Det där minnet kommer så länge jag lever vara mitt mest värdefulla. Ett minne jag kommer vårda som inget annat. Ömt och unik. En tid innan jag egenhändigt raserade den vänskap jag håller så högt. Sista gången. Hon och jag. Sedan tystnad. Bilderna på hennes lägenhet representerar en annan tid. Behaglig och gränslöst vacker. Hennes närvaro som en källa till allt det som nästan verkar gudomligt. Det som är hon. Nu går de vidare i sitt äventyr. Jag ser hur de gått tillsammans på visningar. Hus som de fallit för. Deras första gemensamma. Jag ser deras kärlek där olik all annan. Större. Väldigare. En förälskelse som ingen kan mäta sig med. Som alltid får han mig att känna mig mindervärdig. Komplexen totala. Som alltid får han mig att känna mig som en andra klassens människa. En division 6 spelare medan han gör succé i landslaget. Hans förmågor som lockar åtrån. Hans fördigheter och utseende. Allt det som framkallar förälskelsen som brinner tydlig och väldig i hennes bröst. Självanklagelserna sköljer i vågor över mig. Skammen. Det faktum att jag aldrig kommer att kunna förlåta mig själv. Resten av 2020 ligger där framför mig. Påsk, inflyttningsfest, midsommar, musifestival och sommaren. Jag känner redan hur det kommer bli ett år svårare än de två föregående. Tystnaden än mer sorglig. Så jag vårdar det där minnet. Försvinner in i det. Kvällen ser jag kristallklar. Hennes odiskutabla och totala skönhet. Hennes vackra närvaro. Ett sammanhang mer berusande än något annat. Jag önskar bara att det varat några minuter till. Ovärderliga sekunder som jag önskar jag ägt.
Lev och älska!