LGVK
Världen är skör. Jag sitter på ett coronaöde tåg och ser de välbekanta vyerna rusa förbi därutanför och tänker på hur bräcklig vardagen och det liv vi känner till egentligen är. Hur allt på några dagar kan ställas på ända. Omkullkastas. Hur färger transformeras och gränser stängs. JAG-tanken kontra den kollektiva VI-tanken. Egoism kontra solidaritet. Jag sitter där med ett hopp om ett uppvaknande. Att allt till slut kommer att göra oss lite bättre, lite mer omtänksamma. Veckan har dessutom fått mig att betrakta allt lite sådär utanför mig själv. Ovanför. Under. Orden jag tenderar skriva här fångar på inga sätt upp allt det som far genom medvetandet. Alla tankar och rörelser, och alla av livets melodier är inte ämnade att hamna här. Snarare fungerar det som ett avlastningsbord för en handfull av dem. De som jag vill lasta av. Det har varit själva grundtanken de senaste åren. Precis som den där hyllan som fanns i min farmors kök precis till höger när man kom in från hallen. Där man la allt det som man inte visste var man skulle lägga bara för att bli av med det. Ofta till min farmors stora förtret. När jag läser det jag skrivit det senaste åren känner jag dock mig plötslig så oerhört egoistisk. Detta trots att syftet med orden och meningarna är just att lämna de jobbiga tankarna där. Det finns så många andra tankar av en helt annan natur. Tankar om henne och hur mycket jag unnar henne lyckan, glädjen, värmen och kärleken. Den fina sidan av myntet.
Men trots syftet med avlastning kan jag ändå inte känna annat än att självfokuset i det jag skrivit är så oerhört oklädsam. Det sticker i mina ögon när jag betraktar det där från ovan. Mina ord, En deformation. När allt kommer omkring så är det viktiga den värme och glädje som de facto är den egentliga kärnan, det som borde vara i fokus. Det som egentligen spelar någon roll. Det vackra. Det som världen är i ett så skriande behov av. Även om jag vet att jag då och då antagligen åter kommer att fastna i självanklagelser och det som alltid följer i dess kölvatten så är det den där vackra kärnan som är det viktiga. Omtanken. En tanke som allting bör kretsa kring. En tanke som allting bör ha sin utgångspunkt i. Ett epicentrum sprunget ur Lycka, Glädje, Värme och Kärlek.