0 Läs mer >>

Hur sammanfattar man ett år som detta? Hur sätter man ord på allt det som cirkulerat och brusat? Det går nog inte. En omöjligt uppgift. En oformlig massa. Efter ett tungt fjolår trodde jag att året som just gått skulle vara enkelt. Som att det skulle vara en lätt sommarbris i jämförelse. En vårpromenad. Det skulle visa sig bli det motsatta. En våldsam period. Det senaste halvåret har varit speciellt svårt. Tyst med tankar. Ett märkligt år. Jag tänker på hur det är över ett år sedan vi sågs senast. Ett år! När jag känner mig svag är slår det mig med sin fulla kraft. Just det faktumet. Jag minns hur överraskad jag blev ner de åkte iväg till USA som en familj. Allt det framkallade i mig. Att de hade kommit så långt i sin relation. Jag tänker på midsommar och musikfestivalen. Bilderna som framkallades där när sommaren var ung. Där när vi bestämde att vi skulle ses i sensommaren. Jag har läst det där meddelandet många gånger. Att det inte fanns någonting jag behövde oroa mig för. Sedan kom sommaren och semester. Ledighet och paus. Och något hände där. Just där i sommaren. Det blev ingen öl i sensommaren. Istället tystnad och just oro. En tystnad som varit mer högljudd än något annat jag upplevt. Allt självförvållat. Jag har känt mig så oerhört liten jämfört med honom. Blek och genomskinlig. I stunder har jag kännt mig som världens sämsta vän och människa. Jag önskar jag hade kunnat gå tillbaka i tiden och gjort rätt och inte gjort som jag gjorde. Då hade världen sett annorlunda ut. Det är något jag aldrig kommer förlåta mig själv för. Att jag ensam styrt oss till där vi är idag. Ångest.

Jag tänker på födelsedagen där i sommaren. Ångesten över att bli 45. Gammal där från en dag till en annan. Och jag tänkter på gratulationen som aldrig kom. Sedan tänker jag på hennes födelsedag. Och på alla de sammankomster de haft under året som gått. Sammankomster i vilka han nu är en så naturlig del av. De som en enhet. En familj. Harmoni. Det har också varit ett år då jag valt bort konserter. Riskminimerat. Framförallt under hösten då jag strukit dem helt ur kalendern. Tystnad. Ja det där med musiken. Det är alltid något som förenat oss. Kärleken till den. Hur vi båda skulle dö utan den. Ironiskt nog är det den som får ta stöten. Det finns band som jag har tryckt på pausknappen för ett tag. Band och artister som framkallar associationer. Thåström, Hellström, The National, PJ Harvey, Bowie med flera. Alla har de i princip varit ospelade.

Jag vet inte vad jag ska tro om året som ligger framför mig. Det oskrivna. Jag trodde aldrig att det gångna skulle bli värre än 2018. Så jag vet inte vad som väntar. Men jag föräntar mig inget. Det är bättre att bli positivt överraskad än besviken. Om de inte redan flyttat ihop så lär det antagligen hända under de följande tolv månaderna. Kanske en förlovning. Naturliga fortsättningar på förälskelsens historia. Deras kärleks historia. Historien om hur hon till sista hittade hem. En vacker historia trots allt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bokslut

0 Läs mer >>

Så jag säger adjö till Prag för denna gång. På återseende. Säger tack och hejdå till en stad som jag kommit att läsa. En vän. På en bar just invid Moldau ser jag hur solen nästan får Mala Strana på andra sidan floden att gnistra. Julen är överlevd och jag har återigen denna stad att tacka för detta. Utrymmet. Den har varsamt lett mig genom högtiden. Lett mig genom mina känslostormar, tankar och bilder. Allt det där en vän gör. Denna vackra men också lätt skeva plats. Allt det som är genuint vackert måsta också ha det där som skaver. En skönhetsfläck som eleverar det vackra. Som tar det till nya höjder. Ett mörker. En själ. Någonttin. Så med en sista skål låter jag tacksamheten skölja genom mig. Men en skål säger jag adjö. Just där vid kanten av floden.

Adjö

0 Läs mer >>

Sista kvällen, den är alltid speciell. Som alltid skriker varenda por i min kropp en motvilja mot att åka hem. Malmö har transformerats för mig. Gator svårbetredda och konserter som stryks ur kalendern. Precis så har hösten varit. Den sång som slutet på 2019 sjungit begränsar mig. Tystnadens månader. De mest skeva i mitt liv, och med frågor som jagat mig. Malmö har blivit deras stad. Deras mark. Frågornas och skevhetens. Så jag har tagit skydd i lägenheten. Inte velat störa. Jag har hållit den distans hon önskat trots att den gjort ont långt in i varenda beståndsdel av min själ, i varenda atom av det som utgör mitt jag. Årets stora prövning kvarstår dock. Nyårsafton. Svart svävar datumet där i kalendern. Julen har bara varit en försmak. En uppvärmning. Så motvilligt åker jag hem för att möta den. Frontalkollision i avslutet. 2019 och 2020. Egentligen bara siffror men de inbegriper så mycket. Mitt svåraste år hittills står där mot det ännu så länge oskrivna. Nya kapitel att möta. Nya strofer att hantera. Jag känner mig naken. Utsatt. Fullständigt utlämnad åt de historier som kommer att skrivas där på det nya året. Deras sång. Ännu så länge håller Pragnatten mig dock trygg i sin famn. Men snart väntar allt det där andra. Där bland gatorna jag kallar mitt hem. ”Borta bra men hemma bäst”, nej, inte på långa vägar.  Nej, inte på milslånga vägar.

Inte på långa vägar

0 Läs mer >>
Trots att jag försökt förbereda mig så slår ändå julen mig med all sin råa kraft. Redan på natten översvämmas jag av bilder. Alla parallella scenarior. Jag ser hur de firar julen i sitt gemensamma hem. Jag ser hur de firar med hans familj och vänner och hur de firar med hennes. Allt det där existerar samtidigt. Allt i ett stort kaos av tankar och frågor. I alla varianter vaknar hon på julaftonsmorgonen i hans armar. Tätt intill. De kysser varandra och ger sig hän i morgonen. Åtrå och extas. Jag kan nästan höra hur de förkunnar sin evinnerliga kärlek för varandra. Jag har aldrig känt mig så liten. Aldrig känt mig så genomskinlig och otillräcklig. Hennes julhälsning skänker dock värme. Som alltid. Trots att den är kort och inte bjuder in till ett av de längre samtal som vi en gång kunde ha så är vetskapen att hon ändå satt av tid för att skicka de där orden ovärderlig i den sena december. Att hon mitt i skapandet av nya jultraditioner tillsammans med honom satt sig ner och skickat det där meddelandet. Hon kommer aldrig förstå hur mycket det betyder. Hur det sjänker ljus i högtiden. Hur hon bringar värme. Den där speciella som som är fullständigt ömöjlig att definiera.
 
De säger att man inte kan se tårar i regn men även i ett bad bör de vara otydliga. Så jag häller upp ett där på hotell i Prag och sjunker ner i skållhett vatten. Som för att glömma. Som för att försvinna. Och just där kommer tårarna. Just då. Jag gråter för hösten, för mitt misslyckande som vän och samtidigt som man. Min blekhet. Jag gråter för min otillräcklighet och knivskarpa kärlek, och för all den värme som existerar i mitt bröst men som aldrig kommer att hitta hem. Jag gråter för tystnaden som jag åstadkommit genom att vara jag i ett år jag helst ser tar slut. Jag gråter för att vara gammal. Just där i ett bad i Prag julen 2019 gråter jag för allt som cirkulerar och jag låter tårarna spela sin sång. Vers efter vers och med varsamma refränger. Obehindrat och utan restriktion låter jag dem bara vara. Salta och rena. Vackra och fullständigt äkta. 

Julafton

0 Läs mer >>
Behovet av att fly har nog aldrig varit mer påträngande, mer nödvändigt. Behovet av att lägga mil mellan mig och julen. Så jag sitter åter där på Kastrup. En öl i morgonen i väntan på. Att jag kommer att belägras med bilder de kommande dagarna är självklart men på något sätt är de en gnutta mer abstrakta om jag befinner mig någon annanstans. För andra året i rad väntar Prag. Kanske är det en ny tradition som sjösatts. Förra året flydde jag minnet av barndomens jular där i ljuset av sorg, i år är det något annat, något än svårare. I år är det deras jul. Även det en ny tradition. Höstens tystnad har gjort tankarna allt påtagligare och bilderna tydligare. Självkritikens konturer allt fastare. Så flykten känns självklar och naturlig. Bilder har redan börjat samlas på hög för mitt inre som jag sätter min tilltro till resans filter. Hur de ter sig något mer diffusa där på distans. Som att de tillhör ett annat universum. Ja, jag sätter min tilltro till det där. Min tilltro till ett par dagar med den verkliga julen någon annanstans. Min tilltro till flykten.

Jul på distans

0 Läs mer >>
Torsdagkväll och jag tar min vanliga runda runt parken. 3 varv. Jag söker distans till december, till tankarna. Det brukar ge lite andrum. En paus. I en december där tyngden känns alltmer påtaglig söker jag den ständigt. Vilan. På sista varvet rycker jag plötsligt till. Något i ögonvrån får mig att reagera. På andra sidan gatan ser jag ett par sakta passera på cyklar. Trots att jag egentligen på inga sätt kan urskilja ansikten i den mörka vinteraftonen så tänker jag att det är hon. Jag tänker att det är dem. Det är något i rörelserna som framkallar en känsla som antagligen är en illusion. Just där känns det dock som en verklighet. Jag ser hur kvinnan plötsligt ökar takten, som för att lägga distans. Distans mellan mig och dem. Situationen blir nästan symbolisk för det senaste halvåret. Tystandens halvår. Frånvarons. Jag tänker på hur de kanske träffats i stan efter jobb. Hur de handlat julklappar och sedan ätit någonstans. Vin och leenden. Förälskelse just när kvällen har mörknat. Hur de skrattat och njutit av varandras sällskap några dagar innan julafton. Dagen före dagarna. De sista 500 meterna avverkar jag i ett vansinnestempo. Som för att skaka av mig det där och lämna min egen kropp. Men illusion eller verklighet, det spelar ingen roll. Jag bär de där bilderna med mig i kvällen och in i nattens drömmar. Jag bär dem vidare in i den fortsatta december.

3 varv

0 Läs mer >>
Jag tänker på allt det han får dela med henne. Sekunder, minuter, timmar och dagar. En vecka innan jul kan jag inte skaka av mig tanken. Trots att det är självklart så får det mig att knäa. Redan nu har han spenderat evinnerligt mycket mer tid med henne än vad jag någonsin hade möjlighet att göra. De timmar jag fick håller jag som de vackraste jag kommer att uppleva, men för honom är de i jämförelse bara ett ögonblick, ett andetag. En söndag de spenderar tillsammans. En frukost. En promenad en gnistrande vintermorgon. Ett andetag. Ett par tillfällen i sammanhanget. Tillfällen snart transparenta i hennes minne. Jag, nu ett imperfekt. Någon hon en gång kände. Den fula avundsjukan övermannar mig återigen och tvingar mig till en serie djupa andetag. Jag har funderat mycket på de där orden, ”ett tag”? Kanske en omtänksam och skonsam omskrivning av ”för alltid”. Jag har läst hennes ord ett hundratals gånger nu. Kanske tusentals. Fortfarande gör de lika ont. Istället för ett möte i sensommaren så tog allt slut där. Abrupt. Orden som förtäljer ”att vi inte kan höras på ett tag” jagar mig fortfarande. Så plötsliga. Omedelbara. December har börjat lägra sig ovanpå mig och jag kan inte släppa de där orden. Jag bär dem med mig. Som ett misslyckande. Besvikelsen jag känner över mig själv kommer som ett julkort på posten. Om jag ändå inte! Allt det där som jag inte borde ha sagt. Allt det jag inte borde tillåtit mig känna. Varför lät jag inte allting vara? Varför? Frågorna är många i decemberkvällen där jag matas med jul från en tv-skärm utan ljud. Med en vecka kvar finns den där ständigt närvarande. Julen.

Med en vecka kvar