Titeln kommer från en strof i ett meddelande som en kär vän och en på alla sätt fantastisk människa skrev till mig en gång. Jag tycker att det är vackert i all sin enkelhet. Det fångar de där tillfällena då plötsligt alla paddlar är i vattnet och asfalten är på plats. Tillfällen då man för en stund ser allt så tydligt och då den där ryggsäcken som man ständigt bär omkring på känns fjäderlätt. För mig kan det röra sig om en konsert, en låt, ett samtal, en bild eller tavla, en bok, eller resa. Alla har vi våra tillfällen då dessa stunder av klarhet behagar besöka oss och alla har de en sak gemensamt, inspiration. Inspiration som ju är själva bränslet i oss och som får oss att gå framåt och vara kreativa. Hos mig får denna kreativitet sitt utlopp i olika sammanhang och en del kommer jag att bjuda på här. Kanske kan det få någon att tänka en tanke, känna en känsla eller lyfta ögonen en stund och bara andas. Och om det bara skulle beröra en endaste liten människa, ja då är det gott nog.
Jag tänker på allt det han får dela med henne. Sekunder, minuter, timmar och dagar. En vecka innan jul kan jag inte skaka av mig tanken. Trots att det är självklart så får det mig att knäa. Redan nu har han spenderat evinnerligt mycket mer tid med henne än vad jag någonsin hade möjlighet att göra. De timmar jag fick håller jag som de vackraste jag kommer att uppleva, men för honom är de i jämförelse bara ett ögonblick, ett andetag. En söndag de spenderar tillsammans. En frukost. En promenad en gnistrande vintermorgon. Ett andetag. Ett par tillfällen i sammanhanget. Tillfällen snart transparenta i hennes minne. Jag, nu ett imperfekt. Någon hon en gång kände. Den fula avundsjukan övermannar mig återigen och tvingar mig till en serie djupa andetag.
Jag har funderat mycket på de där orden, ”ett tag”? Kanske en omtänksam och skonsam omskrivning av ”för alltid”. Jag har läst hennes ord ett hundratals gånger nu. Kanske tusentals. Fortfarande gör de lika ont. Istället för ett möte i sensommaren så tog allt slut där. Abrupt. Orden som förtäljer ”att vi inte kan höras på ett tag” jagar mig fortfarande. Så plötsliga. Omedelbara. December har börjat lägra sig ovanpå mig och jag kan inte släppa de där orden. Jag bär dem med mig. Som ett misslyckande. Besvikelsen jag känner över mig själv kommer som ett julkort på posten. Om jag ändå inte! Allt det där som jag inte borde ha sagt. Allt det jag inte borde tillåtit mig känna. Varför lät jag inte allting vara? Varför? Frågorna är många i decemberkvällen där jag matas med jul från en tv-skärm utan ljud. Med en vecka kvar finns den där ständigt närvarande. Julen.