Våren är i antågande. Solen är inte bara ett skådespel utan för för första gången på ett tag värmer den också. Givmilt och tydligt. Som alltid är jag kluven till tiden som kommer. Årstidens två ansikten. Jag lapar girigt åt mig av det tilltagande ljuset och värmen men sedan är det allt det där andra. Det oskrivna. Det som våren lockar fram i omgivningen. Scenarior som ännu ej är författade som eventuellt väntar. Samtidigt känner jag fortfarande energin strömma genom mig. Den som hon genererar. Som en steroid genererar styrka i motståndet. Jag hänförs fortfarande av faktumet att ett kort samtal för ett par veckor sedan kan ha den påverkan i mig. Märkligt men odiskutabelt vackert. Trots det ligger en konsertbiljett på mitt köksbord som kommer bli oanvänd. Jag hittar ännu inte styrkan för att möta eventualiteter på lördagskvällen. En av Sveriges bästa liveakter få ta ett steg åt sidan och tvingas istället säga ”på återseende”. Vi ses! Någonstans ger den där energin ändå ett lugn i mig. Det känns ok att ställa in. Det känns ok att vila i tillståndet.