Valborg och Håkan i samma ämne på stereon. Det var ett tag sedan som jag lyssnade just på honom. Som alltid lite rädd för vad det eventuellt framkallar. Erfarenhet från tidigare episoder och musikens oförutsägbara kraft. The perfect storm. Våren har de senaste dagarna antagit tagit sin andra form. Den som genererar och alstrar allt det där andra. Vårmyntets baksida. Tankar och dimma. Så jag har tänkt på dem, på henne och på honom. Tänkt på stunder. Konserter de sett och konserter de kommer att se. Tiden de tillbringat tillsammans. Resor och vardag. Trots att jag kan hålla det på distans så virvlar det upp inom mig. Bilder kopplade till tankar. Jag hindrar dem inte utan försöker bara låta dem vara där. Blandar upp dem med andra minnen, egenupplevda. Stötdämpande med sin värme och glädje. Ett leende och skrattet. Hennes. En vacker närvaro. Våren virvlar vidare i fredagskvällen och jag följer med i vågskvalpet. På gott och ont, precis som livet självt.
Jag golvas av hur stark ljuset fortfarande är. Hur den med oförändrad styrka fortfarande brinner där. Klar och tydlig. Jag slås till marken av det uppenbart vackra. Opåverkad av tid och världens rörelse existerar den där som något annat, något unikt. Stärkt av allt det där möter jag dagen. Tidigt. En vardag i april. Jag möter den i en vår som fyller en med allt det den alltid gör. Ljus och mörker. Knoppar och ändlösa grubblerier. En vår som alltid är både vacker och svår. Men just denna morgon bär jag åter natten med mig. Tar med mig drömmarnas vackra berusning och känner värmen, noterar den ljusa morgonen och tar den till mig. Genom ett öppet fönster hör jag en fågel. Från parken en bit bort står den ut i en stad som inte vaknat ännu. Det framkallar ett ovanligt lugn in mig när jag står där i ekot av ljuset som vissa drömmar framkallar i mig. Oförändrat och beständigt.