Småfull och rätt lycklig!

Jag golvas av hur stark ljuset fortfarande är. Hur den med oförändrad styrka fortfarande brinner där. Klar och tydlig. Jag slås till marken av det uppenbart vackra. Opåverkad av tid och världens rörelse existerar den där som något annat, något unikt. Stärkt av allt det där möter jag dagen. Tidigt. En vardag i april. Jag möter den i en vår som fyller en med allt det den alltid gör. Ljus och mörker. Knoppar och ändlösa grubblerier. En vår som alltid är både vacker och svår. Men just denna morgon bär jag åter natten med mig. Tar med mig drömmarnas vackra berusning och känner värmen, noterar den ljusa morgonen och tar den till mig. Genom ett öppet fönster hör jag en fågel. Från parken en bit bort står den ut i en stad som inte vaknat ännu. Det framkallar ett ovanligt lugn in mig när jag står där i ekot av ljuset som vissa drömmar framkallar i mig. Oförändrat och beständigt.