Ibland överrumplar det bara en, faktumet att tiden går fort. Det tar en fullständigt på sängen och lätt som en fjäder brottar det ned en på golvet. Det är fyra år sedan den där kvällen på gallerinatten i Malmö. En av de härligaste spontana kvällar som jag någonsin upplevt. En fjäderlätt känsla fast med en grundton av en helt annan art. Ljus och i dur. Det finns vissa kvällar som bergfast etsar sig fast. Den kvällen är sannerligen en av de speciella. Monumentala konturer. Samtidigt känns det som en annan tid. Ett före och ett efter. Jag kommer aldrig ångra att jag öppnade upp för det som brinner där inuti mig, kommer aldrig att ångra att jag i alla fall tog chansen. Det är något av det mest modiga jag gjort, men kanske också något av det mest dumdristiga. Jag kommer aldrig att veta hur det hade varit att fortsätta att bara vara måttfull i den ”gamla” världen. Världen innan jag visste något annat. Den värld som rådde Innan jag sett och känt det jag nu håller så tätt och ömt mot mitt bröst. Jag saknar dock samtalen. Jag saknar närvaron. Det är exakt fyra år sedan den där kvällen och idag finns den åter där på gator och i gränder i mina kvarter. På andra sidan mitt öppna fönster. Där i ljudet bortom kvällen. Men det är just den där gången som jag för alltid kommer att förknippa med detta återkommande datum i kalendern. Jag minns gallerierna och butikerna med gamla möbler och keramik. En litografi köpt av en berusad gallerist. Chili con carne och en öl på en gård inte alls så långt härifrån. Allt det där finns glasklart i mig. Väl bevarat vilar det ömt just där i mitt bröst. Den där kvällen med henne. En kväll i sena september. En enda kväll för flera år sedan.
Lev och älska!
Daniel
Överrumplad
Okkervil River R.I.P.
Sommarens påtagliga frågetecken har legat och grott ett tag nu men plötsligt slår de ut med sin fulla kraft. Jag vaknar och kan inte somna om. Klockan är fyra. Natten är fortfarande omslutande. Svart. Jag vrider och vänder mig i sängen men jag vet att det är lönlöst så jag stiger upp. Jag älskar egentligen sommaren, älskar hur den krampaktigt hållit sig fast i september. Urstark. Älskar hur den sätter punkt för våren som de förälskades årstid. Jag älskar hur mycket råare och mer ärlig sommaren är. Svett och värme. Brinnande och äkta. Trots det är det dock händelsernas årstid och med det just frågornas. Det ena stöpt ur rörelsen från det andra. Osynliga med dock där. Luften som sakta strömmar in genom det öppna fönstret är sval men behaglig. Någonstans där bland doftnoterna kan jag ana hösten. Gula hav av fallna löv och allt kortare dagar. Jag får en känsla av att jag tryckt på pausknappen och betraktar 2016, det som varit och det ännu oskrivna. Som att jag betraktar året och allt det som det utgör och kommer att utgöra. Åskådaren. På tv:n visas repriser av deckar- och komediserier från åttio- och nittiotalet så jag stänger av ljudet men låter bildernas ljusspel vara där närvarande i rummet. Jag sätter på mig hörlurar och klickar på Spotify-ikonen på min telefon. Jag har avvaktat med att lyssna på Håkans senaste platta fram tills nu. Jag har varit osäker på hur jag ska närma mig den. Osäker på vad den kommer att framkalla. Men där på morgonen låter jag honom hålla mig sällskap. Just där i brytpunkten mellan nattens lugn och morgonens tilltagande rörelse tar jag mig an låtarna. För en stund ignorerar jag frågorna och låter mig bara ledas bort, vart än det för mig, vad än det framkallar.
Lev och älska!
Daniel
Doftnoter
Telefonen kungör på sitt karakteristiska vis att det kommit ett meddelande. Jag ser att det är från henne och den elektrifierade värmen som sprider sig i varje lem och cell är lika välbekant som välkommen. En sällsam vibration av själen. Jag saknar hennes ord när de inte finns där. Det är lustigt det där, att det fortfarande är så. Jag ler när jag tänker på det. Men jag läser inte hennes ord just där och då när söndagskvällen så sakta närmar sig natt. Jag vet inte varför men jag väntar. Sparar. Det är inte så att jag förväntar mig något som skulle störa den stundande sömnen men ändå väntar jag. Kämpar mot min iver. Hennes meddelande är dock inget som skulle störa nattsömnen. Det ser jag på morgonen dagen efter när jag läser vad hon skrivit. Som så ofta förr får hennes ord måndagen att kännas lite friskare och tydligare. Trots att hon inte skrivit så mycket så syresätts luften och krispigheten känns renande. Bländvita bokstäver. Det är en makalös talang egentligen. Den hon har. Medvetet skriver jag inte med samma frekvens till henne som jag gjorde förut, vill inte att hon ska känna sig stressad eller, gud förbjude, tvingad till att svara. Så min första tanke är att jag inte själv ska svara så snabbt denna gång. Låta orden och meningarna vänta. Men sedan slår det mig att jag har en bra stund där i den tysta kupén på tåget, en måndagsmorgon. Så jag vårdar det där och bryr mig inte om några ”bör” eller ”skall”. Jag tar en klunk av det varma kaffet från Pressbyrån på Centralen och knåpar ihop mina ord. Det är inget stort eller minnesvärt utan bara ett par meningar i morgonen. Ett samtal just när solen krupit över horisonten och kanske är det just då den är som allra vackrast. Solen.
Lev och älska!
Daniel
En bra stund
Frånvaron jagar mig
Jag letar svar
Söker
Jag anklagar mig själv
Det regnar
ord
Ett säkert kort
Väl beprövat
Att leta bland mina bokstäver
Utrymmet mellan orden
I tomrummet mellan mina rader
Kanske en förklaring
Men jag hittar ingen
Det förblir obesvarat
svart
Det blanka pappret
Öronbedövande eko av tystnad