En bra stund
Telefonen kungör på sitt karakteristiska vis att det kommit ett meddelande. Jag ser att det är från henne och den elektrifierade värmen som sprider sig i varje lem och cell är lika välbekant som välkommen. En sällsam vibration av själen. Jag saknar hennes ord när de inte finns där. Det är lustigt det där, att det fortfarande är så. Jag ler när jag tänker på det. Men jag läser inte hennes ord just där och då när söndagskvällen så sakta närmar sig natt. Jag vet inte varför men jag väntar. Sparar. Det är inte så att jag förväntar mig något som skulle störa den stundande sömnen men ändå väntar jag. Kämpar mot min iver. Hennes meddelande är dock inget som skulle störa nattsömnen. Det ser jag på morgonen dagen efter när jag läser vad hon skrivit. Som så ofta förr får hennes ord måndagen att kännas lite friskare och tydligare. Trots att hon inte skrivit så mycket så syresätts luften och krispigheten känns renande. Bländvita bokstäver. Det är en makalös talang egentligen. Den hon har. Medvetet skriver jag inte med samma frekvens till henne som jag gjorde förut, vill inte att hon ska känna sig stressad eller, gud förbjude, tvingad till att svara. Så min första tanke är att jag inte själv ska svara så snabbt denna gång. Låta orden och meningarna vänta. Men sedan slår det mig att jag har en bra stund där i den tysta kupén på tåget, en måndagsmorgon. Så jag vårdar det där och bryr mig inte om några ”bör” eller ”skall”. Jag tar en klunk av det varma kaffet från Pressbyrån på Centralen och knåpar ihop mina ord. Det är inget stort eller minnesvärt utan bara ett par meningar i morgonen. Ett samtal just när solen krupit över horisonten och kanske är det just då den är som allra vackrast. Solen.
Lev och älska!
Daniel