Titeln kommer från en strof i ett meddelande som en kär vän och en på alla sätt fantastisk människa skrev till mig en gång. Jag tycker att det är vackert i all sin enkelhet. Det fångar de där tillfällena då plötsligt alla paddlar är i vattnet och asfalten är på plats. Tillfällen då man för en stund ser allt så tydligt och då den där ryggsäcken som man ständigt bär omkring på känns fjäderlätt. För mig kan det röra sig om en konsert, en låt, ett samtal, en bild eller tavla, en bok, eller resa. Alla har vi våra tillfällen då dessa stunder av klarhet behagar besöka oss och alla har de en sak gemensamt, inspiration. Inspiration som ju är själva bränslet i oss och som får oss att gå framåt och vara kreativa. Hos mig får denna kreativitet sitt utlopp i olika sammanhang och en del kommer jag att bjuda på här. Kanske kan det få någon att tänka en tanke, känna en känsla eller lyfta ögonen en stund och bara andas. Och om det bara skulle beröra en endaste liten människa, ja då är det gott nog.
0Läs mer >>Siste november. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med just det faktumet. Ett band som jag underligt nog aldrig sett spelar på kvällen men jag kommer hålla mig hemma. November. Hur mycket jag än önskar vara där så är väggen en mil hög. Hösten har bjudit på osedvanligt många konserter men jag har konsekvent hållit mig hemma från alla. Jag har saknat styrkan. Varit svag. Inte vågat riskera att springa på dem. Så ”det säkra före det osäkra” har varit min melodi. Så även på lördagskvällen. Jag håller mig där. November. Vet min plats. Istället skruvar jag upp stereon och möter henne där. En fiktiv värld där vi ser dem. En värld där vi går på konserter så som vi en gång gjorde. En annan värld. Ikväll låter jag dock biljetten ligga där på köksbordet oanvänd. Som ett eko från en annan tid. En vibration från så som det borde vara.
Siste november, ett tveklöst faktum. Det jag tror kommer bli årets jobbigaste månad ligger framför mig. Just där precis bortom kröken väntar den. December. Jag ser dem på julmarknader tätt intill. Kärleksfulla. Förälskade. En konsert om två veckor. Hand i hand. Jag ser dem handla julklappar och sedan ser jag långhelgen. Svart existerar den där i en snar framtid. Deras första som familj. Jag ser den 24:e. Jag ser hur den gnistrar av kärlek. Julklappar och en varsamt smyckad gran, kanske i ett gemensamt hem. En vecka senare kulminerar allt i den där kyssen på tolvslaget. Som om hela månaden fokuseras i just den punkten. I just den händelsen. Siste november, ett tveklöst faktum.
0Läs mer >>Som alltid har hennes ord en nästan elektrisk effekt på mig. Jag blir alltid hänförd av den effekt hennes bokstäver har. En närvaro vackrare än allt annat. Det är ett svar på min födelsedagshälsning ett par dagar tidigare och inget märkvärdigt egentligen. De första orden på ett tag. Kanske en anomal men ändå däri. Jag följer inte upp hennes meddelande utan låter det vara där obesvarat. Jag vet att hon inte vill ha kontakt så jag låter det ligga där vackert i tanken, Trots att jag vill höra hur hon har det på på jobb och hur det är med henne och hennes döttrar så låter jag det ligga kvar där i hjärtat. Som om allt vore så som det en gång var. Jag gör våld på mig själv och håller fingrarna borta från bokstäverna. Visar övermänsklig styrka. Hennes ord genererar en paus i medvetandet. För en stund försvinner bilden av honom. Mina komplex och insikten av att bara vara en skugga av allt det han är retirerar för lugnet. För en stund känns luften syrerik och hösten får plötsligt att vackert skimmer. Ett skimmer som bara hon kan framkalla.
På kvällen gör han sig dock återigen påmind i tanken. Kanske firar de hennes födelsedag i den stundande helgen. Bara dem. Min fantasi tenderar som alltid att vara fullständigt gränslös. En begåvning men i stunder också ett blytungt ok. Jag har sett att ett band som hon en gång tipsade mig om spelar i Köpenhamn på kvällen. Jag kommer ihåg hur hon i bilen hem från en fotoutflykt vi hade en sensommar spelade dem för mig. Vi skrattade lite lätt åt bandnamnet. Kanske har de bokat den där konserten på andra sidan sundet. Jag ser dem övernatta på ett hotell. Jag ser dem tätt intill varandra där i natten. Två kroppar sammanvävda av åtrå och extas. Deras vackra värld. Hennes liv. Samtidigt är jag oerhört tacksam för den paus hon tidigare på dagen givit mig. En stund av vila värd att vårda. En känsla i morgonen så fullständigt unik. Så fullständigt vacker. Så fullständigt hon.
Lev och älska!
0Läs mer >>Hennes födelsedag! Det är två år sedan jag firade den där i hennes lägenhet. Två år! Det känns som ett annat universum. Jag minns det med värme. En spontan vardag. Pizza och öl i ett fint sammanhang. Att vara en del av allt det där. Där bland härliga och vackra människor. Harmoni. Jag ser minnesbilderna tydligt. En förflyttning bakom slutna ögon. En distortion av tid och rum. Bilder som dock snabbt förändras. Jag bleknar för att till sist försvinna och med ens manisfesteras bilden av honom. Jag vän, han pojkvän. En helt annan nivå. Idag är han en del av allt det där. En pusselbit som fallit på plats med yttersta precision. Ett liv nu komplett. Hennes. Jag ser hur hennes ögon gnistrar när hon tittar på honom. Åtrån är tydlig. Han får alla runt bordet att skratta när han sitter där. Som en del. En perfekt del av helheten. Hennes leende när deras ögon möts i tydlig förälskelse. Jag tänker på min egen födelsedag den gångna sommaren. Jag tänker på ångesten den framkallade. Ångesten över att vara gammal. Jämförelsen. Jag tänker på tystnaden och frånvaron. På årets existens. Mina tankar börjar springa allt fortare så jag försöker skaka av mig bilderna och hitta tillbaka till de där andra. De första. De värdefulla minnesbilderna. Hitta tillbaka till värmen och känslan av att vara en del av det där. Att vara där. Två år! Så jag häller upp ett glas vin och tänder några levande ljus för att trots allt fira dagen. Fira den dag som är värd att fira mer än andra. Hennes dag. Hennes födelsedag!
0Läs mer >>Återigen tänker jag på det där att jag kanske skulle flytta. Packa ner mina saker i flyttlådor från Clas Ohlson och välja en annan stad. Fly tystnaden och frånvaron. Närvaron och bruset. Jag har funderat på det flera gånger och på den senaste tiden har tanken åter rotat sig där inne i mig. Förankrat sig i urjorden. Jag tänker på hur året samlar kraft för en sista refräng och hur det varit ett år på många sätt svårare än det förra. Trots ett 2018 som färgades av död och sorg så är det på ett sätt inte jämförbart med året som gått. Tystnaden. En värld jag ensam skapat. Jag tänker på sista gången jag var hemma hos henne. En stilla lördagskväll. Doften av lax som tillreds i ugnen. Koriander. Jag ser mig själv där i hennes kök och den välbekanta värmen stiger inom mig. En kort glimt av en vacker värld. En glimt och ett tillfälle som jag alltid kommer att vårda där i minnet. Beständig. En hastig glimt av en värld jag kom att älska. En glimt av vad som nu är vardag för honom. För dem. Jag ser hur de vaknar upp tillsammans en söndagsmorgon. Hur de spenderar dagen. Kyssar och förälskelse. Hur de blivit en enhet som ljudlöst klickat in i hennes värld. En perfekt passform. Skräddarsydd. När han dyker upp där i min tanke känner jag omedelbart hur jag börjar att krympa. Hur jag med ens blir genomskinlig. Jag jämför mig och faller ihop. Reser mig upp igen och försöker borsta av mig. Den där fula avundsjukan. Den jag skäms så oerhört för att känna. Önskan efter att varit begåvad med hans förmågor, att vara den han är. Om jag ändå haft allt det där. Förmågan att väcka åtrå och förälskelse. Att vara Den. Omöjliga önskningar, men trots allt där. Fånigt och patetiskt.
Halvvägs in i november kan jag nästan skönja julen och nyåret där bortom krönet. Kan nästan redan höra och se det där på avstånd. Rysning. Så jag stålsätter mig och hittar tillbaka till värmen. En stilla lördag i ett vackert sammanhang. Doften av koriander och ett glas vin precis där när aftonen bara börjat.