Titeln kommer från en strof i ett meddelande som en kär vän och en på alla sätt fantastisk människa skrev till mig en gång. Jag tycker att det är vackert i all sin enkelhet. Det fångar de där tillfällena då plötsligt alla paddlar är i vattnet och asfalten är på plats. Tillfällen då man för en stund ser allt så tydligt och då den där ryggsäcken som man ständigt bär omkring på känns fjäderlätt. För mig kan det röra sig om en konsert, en låt, ett samtal, en bild eller tavla, en bok, eller resa. Alla har vi våra tillfällen då dessa stunder av klarhet behagar besöka oss och alla har de en sak gemensamt, inspiration. Inspiration som ju är själva bränslet i oss och som får oss att gå framåt och vara kreativa. Hos mig får denna kreativitet sitt utlopp i olika sammanhang och en del kommer jag att bjuda på här. Kanske kan det få någon att tänka en tanke, känna en känsla eller lyfta ögonen en stund och bara andas. Och om det bara skulle beröra en endaste liten människa, ja då är det gott nog.
Återigen tänker jag på det där att jag kanske skulle flytta. Packa ner mina saker i flyttlådor från Clas Ohlson och välja en annan stad. Fly tystnaden och frånvaron. Närvaron och bruset. Jag har funderat på det flera gånger och på den senaste tiden har tanken åter rotat sig där inne i mig. Förankrat sig i urjorden. Jag tänker på hur året samlar kraft för en sista refräng och hur det varit ett år på många sätt svårare än det förra. Trots ett 2018 som färgades av död och sorg så är det på ett sätt inte jämförbart med året som gått. Tystnaden. En värld jag ensam skapat. Jag tänker på sista gången jag var hemma hos henne. En stilla lördagskväll. Doften av lax som tillreds i ugnen. Koriander. Jag ser mig själv där i hennes kök och den välbekanta värmen stiger inom mig. En kort glimt av en vacker värld. En glimt och ett tillfälle som jag alltid kommer att vårda där i minnet. Beständig. En hastig glimt av en värld jag kom att älska. En glimt av vad som nu är vardag för honom. För dem. Jag ser hur de vaknar upp tillsammans en söndagsmorgon. Hur de spenderar dagen. Kyssar och förälskelse. Hur de blivit en enhet som ljudlöst klickat in i hennes värld. En perfekt passform. Skräddarsydd. När han dyker upp där i min tanke känner jag omedelbart hur jag börjar att krympa. Hur jag med ens blir genomskinlig. Jag jämför mig och faller ihop. Reser mig upp igen och försöker borsta av mig. Den där fula avundsjukan. Den jag skäms så oerhört för att känna. Önskan efter att varit begåvad med hans förmågor, att vara den han är. Om jag ändå haft allt det där. Förmågan att väcka åtrå och förälskelse. Att vara Den. Omöjliga önskningar, men trots allt där. Fånigt och patetiskt.
Halvvägs in i november kan jag nästan skönja julen och nyåret där bortom krönet. Kan nästan redan höra och se det där på avstånd. Rysning. Så jag stålsätter mig och hittar tillbaka till värmen. En stilla lördag i ett vackert sammanhang. Doften av koriander och ett glas vin precis där när aftonen bara börjat.