Chet Baker får stå tillbaka för Håkan Hellström. Jag brukar vanligtvis lyssna på jazz när jag tar det där söndagsbadet. Jag tror det är något med improviserandet som får dagen att kännas lite mer okonstruerad, men just denna helg känns alternativet mer rätt. Det varma vattnet kontrasteras mot vinterkylan som strömmar genom det öppna fönstret. Ånga föds ovanför vattenytan, den dansar. Domesticerade älvor. Vinterns första kortlivade snö vräker ner där utanför och jag tänker på hennes födelsedag. På natten har jag drömt om hur jag går förbi ett värdshus på Österlen och ser dem genom fönstret. En resa för att fira. Medan snön och natten härjar ser jag dem där framför en värmande brasa. På andra sidan glaset. Hon och han. En lätt distortion påkallad av glasrutan får världen att se så drömlik ut, där på andra sidan. En värld av passion och förälskelse. Jag sjunker ner i det heta vattnet och försöker få bilden av drömmen att lämna mitt medvetande, låta den segla iväg. Så jag låter mina tankar vandra från årets firande till två tidigare födelsedagar. En stor fest och en spontan födelsedagspizza. Olika i sin natur men med samma värme. Det är två fina minnen. Ärliga och okomplicerade. Som alltid kan jag nästan höra hennes skratt resonera inombords. Slutna ögon. Energi. Det får mig att flyta bort en stund även i sinnet. En söndagsvila som nästan blir helgad. Jag ligger där tills mörkret sänkt sig och vattnet svalnat avsevärt. En meditation i den tidiga vintern. En vila i den sena november.
I den sena november
3 rounds and a sound
Jag höjer en skål i det tysta. Jag sjunger en sång. Ett par nakna steg i en dans. Små bubblor i en kristallklart glas kröner en afton som blivit viktig. En kväll som gör något med mig. Jag tänker bakåt på dagar där skålar glatt delats. Rörelse och skratt. Ett leende som lagt sig som sammet i mig. Ett skratt som den vackraste sång. Tankar. Drömmar och minnen. Värmen i mig sprider sig på det sätt som blivit så bekant. Minnen av timmar och minuter. Varsamt registrerade. Notarius publicus. Den mest ärliga gratulation som någonsin bott i min kropp, som jag någonsin mäktat med. Så jag höjer mitt glas för allt det där. Känslorna, drömmarna och allt det som spelar någon roll. Allt annat får stå till sidan en kväll som denna. Allt annat känns oviktigt. En parantes i livet. Jag höjer ett glas för det i mig som jag i stunder förbannat bara för att det känns rätt. Värt allt. Just en afton som ingen annan på året. Ett datum, en skål och ett par nakna steg. Ja, en skål i det tysta.
Lev och älska
Daniel
En skål i det tysta
Shelley
Jag drar ännu en gång fegkortet ur min rockärm. Jag är bjuden på en fest av och med oerhört trevliga människor, en kväll som har alla förutsättningar för att bli hur skön som helst. Ännu en gång känner jag mig dock inte redo, redo för att träffa dem. Styrkan att se dem tillsammans bebor mig ännu inte. Han får mig fortfarande att känna mig blek och genomskinlig i sammanhanget. Ett faktum. Min korta resa till Prag gav mig den där pausen jag sökte. Pausen från avundsjukan, honom och allt det där. Ett uppfyllt syfte. Syresatta dagar och rena tankar. Klarhet. Men när jag kommit hem så känner jag hur styrkan avtar igen. Så jag drar en nödlögn. En vit. Jag hatar det faktum att jag behöver ljuga till människor jag verkligen gillar, jag avskyr det verkligen, men jag säger att jag tyvärr redan har planer. Det är nödvändigt, men det grämer mig och läger sig som en våt filt över mig. Dock vilar jag lite i tanken att jag i alla fall blev inbjuden. På något sätt värmer den lilla bekräftelsen att jag uppskattas för den jag är. Jag har inte lyssnat på Håkan på ett tag då musiken fått tankarna att vandra men ikväll känns det på något sätt rätt. Som att det passar. Jag vet inte varför men just den känslan infinner sig när mörkret sänkt sig utanför fönstret. Så jag häller upp ett glas vin, skruvar upp stereon och plockar fram gitarren för senare, och jag möter fredagsaftonen på ett sätt som jag kan. Ett sätt där jag inte känner mig liten. Jag möter den i tanken och i den sena höstens kväll. Ett ganska bra sätt ändå när allt kommer omkring.
Lev och älska!
Daniel
Fegkortet
Love me like I´m gone
Jag sitter på ett av Kafkas favoritställen. Ja, det påstås i alla fall att caféet hade en speciell plats i hans rutiner. En bit bort flyter Moldau sakta och jag tänker en stund på det. Kanske satt han just på den här platsen och tänkte på floden därborta. Den gode Franz. Kanske skissade han på idén till Processen just när en blek novembersol letade sig in genom fönstret. Precis som den gör nu. Ja kanske tecknades strukturen till Joseph K. just här. Vem vet. Einstein gav tydligen också stället ett besök då och då. Kanske Rilke också. Gott sällskap. Det står en tårtbit, en kopp kaffe och en cognac på det lilla bordet framför mig. Kameran ligger på stolen bredvid. Eftermiddagen är fortfarande ung och caféet relativt tomt. Det är min korta flykt. Prag. Egentligen är det ju inte så att man kan fly tankarna men på något sätt känns de mer ofiltrerade. Lättare. Jag ser henne i ljuset av henne själv istället för i en bild färgad av min tveksamma självkänsla och avundsjuka. Som alltid slås jag av det oerhört vackra och vad det gör med mig. Han är inte närvarande där i min tanke. För första gången på länge. Det är som om avståndet gör honom genomskinlig. En paus som gör att produkten av mina sinnen koncentreras. Kokas ner till den där klara essensen som gör att jag ser henne tydligt. Ett äldre par, i vad jag skulle gissa åttioårsåldern, sitter vid ett liknande bord en bit bort. De är uppklädda. Kanske är detta deras rutin också. Inte bara Kafkas. De där fredagsbesöken på Café Louvre. Jag ser hur hon hjälper honom på med kavajen i deras tambur innan de ska gå. Det är vackert det där. Det som de delar. Jag tänker på vad de måste ha upplevt tillsammans. Sovjetiskt förtryck och frihetsiver. Dubcek och Jan Palach. Hur de sida vid sida levt mitt i tillvarons nycker. De säger inte så mycket till varandra. Men det behöver de nog inte, inte längre. Kanske har allt redan sagts. Kanske känner de varandra för väl. Eller så är kanske ord rent utav överflödiga. En spårvagn gnisslar till utanför fönstret och jag rycks från mina tankar. Ett par dagar vid Moldau. Ja ibland är livet just så.
Lev och älska!
Daniel
