Fegkortet
Jag drar ännu en gång fegkortet ur min rockärm. Jag är bjuden på en fest av och med oerhört trevliga människor, en kväll som har alla förutsättningar för att bli hur skön som helst. Ännu en gång känner jag mig dock inte redo, redo för att träffa dem. Styrkan att se dem tillsammans bebor mig ännu inte. Han får mig fortfarande att känna mig blek och genomskinlig i sammanhanget. Ett faktum. Min korta resa till Prag gav mig den där pausen jag sökte. Pausen från avundsjukan, honom och allt det där. Ett uppfyllt syfte. Syresatta dagar och rena tankar. Klarhet. Men när jag kommit hem så känner jag hur styrkan avtar igen. Så jag drar en nödlögn. En vit. Jag hatar det faktum att jag behöver ljuga till människor jag verkligen gillar, jag avskyr det verkligen, men jag säger att jag tyvärr redan har planer. Det är nödvändigt, men det grämer mig och läger sig som en våt filt över mig. Dock vilar jag lite i tanken att jag i alla fall blev inbjuden. På något sätt värmer den lilla bekräftelsen att jag uppskattas för den jag är. Jag har inte lyssnat på Håkan på ett tag då musiken fått tankarna att vandra men ikväll känns det på något sätt rätt. Som att det passar. Jag vet inte varför men just den känslan infinner sig när mörkret sänkt sig utanför fönstret. Så jag häller upp ett glas vin, skruvar upp stereon och plockar fram gitarren för senare, och jag möter fredagsaftonen på ett sätt som jag kan. Ett sätt där jag inte känner mig liten. Jag möter den i tanken och i den sena höstens kväll. Ett ganska bra sätt ändå när allt kommer omkring.
Lev och älska!
Daniel