När jag sluter mina ögon ser jag dem kyssas. Jag ser hur hon varsamt placerar hennes läppar mot hans. Åtrån är tydlig i hennes andetag. Djupa och hämtade från den där platsen längst inne i hennes hjärta. Platsen som nu tillhör honom för all tid och verklighet. Sakta smeker hon hans kind och för den sedan genom hans hår. Varsamt. Hon viskar hur mycket hon älskar honom, glädjen och kärleken är total. Likaså förälskelsen. Det är nästan så att det lyser om dem där de står. Som om de omges av ett sken av överjordisk lyster. Välsignade. Jag öppnar ögonen igen och återvänder till onsdagen. Jag känner återigen hur jag krymper och försvinner. Transparensen sveper sig som en mantel runt mig och han får mig att känna mig som att jag upphört att existera. Som att atomerna som tidigare utgjort det som är jag farit någon annanstans. Betydelselös, underlägsen och med en önskan efter att vara någon annan. Önskan att få vara honom. Om så bara för en hundradels sekund. Septemberslutet bjuder på tunga skyar och ett regn som konsekvent hänger i luften. Hösten är här och den är här på alla sätt.
Tidsmarkörer. De finns lite överallt. Upprepande och med givet avstånd. Men just denna tillhör inte den traditionella kategorin av högtider och födelsedagar. Nej den är annorlunda. Speciell. Det är gallerihelg på gatorna utanför mitt fönster och det har gått ett år sedan förra gången. Ett år. Det är tio år sedan hon spontant slängde iväg ett sms till mig och frågade om jag ville hänga med. Tio tidsmarkörer. Tio enheter av tid. Jag kommer ihåg det i detalj. Galleribesök och en chili med öl på en gård i grannkvarteret. Idag är det ett annat universum. Ett par timmar tidigare har jag varit och sprungit min vanliga runda. Medveten om människor i rörelse. Plötsligt dyker ett av de där hjärnspökena upp i min tankevärld. Plötsligt tycker jag mig se henne cykla förbi mig. En hastig glimt. Svart cykel, jeans och en svart jacka. En bit längre fram vänder jag jag mig om och ser att kvinnan stannat vid ett rödljus. Hon tittar bort. Som alltid får jag det inte bekräftat men det räcker så. I tanken är det henne. Det är tillräckligt. Tillräckligt för att jag ska se dem där på gallerierna i mina kvarter. Hand i hand med förälskade leenden. Ett restaurangbesök innan de beger sig vidare. En flaska vin och mat på vita tallrikar. Kanske på den restaurangen jag suttit med henne och druckit öl vid flertalet tillfällen. Stillsamt somnar de sedan tätt tillsammans efter att de förenats av kärlekens renaste lust och åtrå. Total, het och fullständig. Kanske gör de allt det där. Kanske inte. Det spelar egentligen ingen roll när bilden har satt sig. När den rotat sig och spelar upp sitt batteri av scener. Så jag låter det pågå där ute. Där utanför mitt fönster på gatorna i mina kvarter. Gallerihelgen. Det är tio år sedan vi gick på just de gatorna. Just dessa dagar. Tio enheter av tid. Tio tidsmarkörer.
Tidsmarkörer
Det är snart fyra år sedan jag såg henne senast. Snart 48 månader. Jag golvas av antalet. Lika många som år jag är gammal. Ett sammanträffande utan egentlig substans men jag gör trots det en notering. Det är ofta mitt medvetande spelar mig ett spratt och jag tycker mig se henne. De senaste månaderna har illusionen av henne materialiserat sig vid flertalet tillfällen. En bit bort i parken där jag joggar, i en passerande bil eller genom ett restaurangfönster i kvarteren där jag bor. Situationerna är många där i fantasin när min hjärna får fritt spelrum och jag ser henne trots att det inte är henne. Hjärnan är allt bra märklig ibland. Hur den dansar med tanken som kraft och all dess mäktiga påverkan. Jag tänker ofta på den sista festen. Hennes närvaro. Skrattet. Leendet som för mig bort till en plats där allt är vackert. Jag kommer ihåg sättet hon hade sitt hår på och hur vacker hon var, och undrar plötsligt hur hon har sin frisyr idag. 48 månader senare. Och jag tänker på allt det som hänt i hennes liv under den tid som gått och jag inser att jag inte vet någonting om henne längre. Bara bråkdelar av skärvor i korta interaktioner vid högtider och när hon fyller år. Hälsningar och korta meddelanden. Det gör mig ledsen. Sorgen av en förlorad vänskap. Ett tillstånd som framkallar en oerhörd skam i mig då det är jag som är kreatören, författaren bakom de till antalet 48. De fyra åren. En evighet.
Till antalet 48
Jag sitter och funderar på nästa sommars ö-luff. När jag behöver en paus är det ofta dit jag tar min tillflykt. Bort från brus och oreda. Jag kommer att tänka på hur hon i våras frågade vilka öar man skulle åka till. Kanske reste hon ändå. Kanske spenderade de några sommardagar där i semestern som gått. Kanske vandrade de kärleksfullt i gränder som jag själv gått i. Gränder jag tagit min tillflykt till för att hitta lugn. Så jag slängs tillbaka till sommarens vyer och ser dem där i varma sommarkvällar. Ser dem där i kontexten av allt det jag älskar. Kanske har de gjort det till sitt. Det påverkar mig. Jag tänker på ön som jag betraktade från däck alldeles i början av min resa. Ön där beslut togs. Beslut som färgat världen sedan dess. Jag minns hur jag lovade mig själv att återvända dit men som jag nu inser att jag nog aldrig kommer att återvända till. Tyngden som ligger där i resultatet av det där beslutet. Jag bryter löftet. Jag tänker på den där sommaren jag var där. 2013. Jag tänker mannen hon träffade den sommaren och jag tänker på åren som följde. Som ett brev på posten dyker den där fula avundsjuka upp. Avundsjukan på de som bär minnen. Minnen av att vakna upp bredvid henne och få se henne där i ett stilla morgonljus. De som fått känna hennes vilande andetag mot sitt bröst medan hon sovit och drömt de vackraste drömmar. De som förlorat sig i känslan av hennes läppar som fyllda av lust varsamt tryckt sig mot sina eller som känt hennes kropp tätt emot. Samtal som sträckt sig långt in på morgonen och som trotsat gryningen. Promenader i främmande gränder och förälskade äventyr i sommaren. Alla är de minnen jag önskar jag hade och de dansar med avundsjukan jag känner mot de som har dem. Som alltid tappar jag fotfästet i dansen som alltid är mig övermäktig. Så jag tar fäste i mina egna minnen, långt ifrån de jag önskar de vore men de är mina. Och jag vårdar dem ömt.