Till antalet 48
Det är snart fyra år sedan jag såg henne senast. Snart 48 månader. Jag golvas av antalet. Lika många som år jag är gammal. Ett sammanträffande utan egentlig substans men jag gör trots det en notering. Det är ofta mitt medvetande spelar mig ett spratt och jag tycker mig se henne. De senaste månaderna har illusionen av henne materialiserat sig vid flertalet tillfällen. En bit bort i parken där jag joggar, i en passerande bil eller genom ett restaurangfönster i kvarteren där jag bor. Situationerna är många där i fantasin när min hjärna får fritt spelrum och jag ser henne trots att det inte är henne. Hjärnan är allt bra märklig ibland. Hur den dansar med tanken som kraft och all dess mäktiga påverkan. Jag tänker ofta på den sista festen. Hennes närvaro. Skrattet. Leendet som för mig bort till en plats där allt är vackert. Jag kommer ihåg sättet hon hade sitt hår på och hur vacker hon var, och undrar plötsligt hur hon har sin frisyr idag. 48 månader senare. Och jag tänker på allt det som hänt i hennes liv under den tid som gått och jag inser att jag inte vet någonting om henne längre. Bara bråkdelar av skärvor i korta interaktioner vid högtider och när hon fyller år. Hälsningar och korta meddelanden. Det gör mig ledsen. Sorgen av en förlorad vänskap. Ett tillstånd som framkallar en oerhörd skam i mig då det är jag som är kreatören, författaren bakom de till antalet 48. De fyra åren. En evighet.